lördag 27 juli 2019

Älskar du skräckfilm av det klassiska slaget? Sådan där samtliga bikaraktärer tycks födda med ett enda syfte – att dö en hemskt onödig men ack så blodig död? Och tycket du om när hemskheter sker på löpande band, utom då huvudpersonerna på något vis finner tid och ro för ljuv älskog? I sådana fall är Inom cirkeln sannolikt en bok för dig. Råkar du därtill ha en fäbless för zombies, odöda och nordisk mytologi kan det rent av vara en match made in heaven.

När jag djupdyker i Kristina Suomela Björklunds nya skräckroman möter jag en genre som jag inte trodde fanns, vilket till en början förvirrar mig. Inom cirkeln är nämligen olik allt annat jag någonsin har läst. Detta till trots finner jag efterhand att jag känner igen mig i flera skeenden och teman, även om jag till en början inte vet varifrån. Efterhand inser jag emellertid att det är 70- och 80-talens mest hysteriska skräckfilmer som jag påminns om – och plötsligen känns influenserna från klassiker som Evil Dead, Army of Darkness och Dawn of the Dead tämligen uppenbara. Tempot är nämligen detsamma som i dessa, dvs. högt, och dödsfallen lika många som blodiga. Och hotet som våra hjältar/överlevare ställs inför är givetvis odöd. Allt är emellertid inte en rak karbonkopia om av forna tiders skräckisar, utan Suomela Björklund har också kryddat alltsammans med ett stort mått fornnordisk mytologi.

Det ska direkt sägas att jag vanligtvis föredrar skräck av ett mer krypande slag, varför jag gång efter annan önskar att tempot kunde ha vridits ned något – inte minst för att jag ska få tillfälle att lära känna karaktärerna och deras drivkrafter bättre. Som sig faller är det egentligen bara en av huvudpersonerna som jag hinner knyta an till. Detta är också synd, särskilt eftersom jag tycker att många karaktärer först introduceras på ett spännande sätt men sedan inte lever upp till sin fulla potential.

Trots denna kritik kan jag inte låta bli att fascineras av- och sugas in i den värld som Suomela Björklund målar upp. I bokens första hälft är det mysteriet som huvudkaraktärerna ställs inför som eggar mig att läsa vidare, därefter viljan att veta hur alltsammans kommer att sluta. Kommer någon alls att överleva? Eller kommer de vandöda att segra?

Något som jag uppskattar är hur boken är uppdelat i två narrativa spår, det ena i nutid – det andra i dåtid. Detta med att blanda flera tidslinjer kan ibland bli förvirrande, men Suomela Björklund gör alltsammans föredömligt enkelt. Huvudpersoner såväl som berättelsens tyngdpunkt förläggs till nutid, samtidigt som vi hela tiden ges tillräckligt många tillbakablickar för att förstå (eller i vart fall misstänka) vad det är som sker.

Berättelsen som sådan kretsar kring paret Moa och Tomas, vilka får se sin bilsemester genom Norrlands vackra inland avbruten då de hittar ett övergivet barn invid vägen. Goda samariter som de (eller i vart fall Moa) är tar de med barnet till polisstationen i Mjödböle. Innan de hinner lämna över barnet till myndigheterna utbryter emellertid kaos då någonting får människorna i det lilla samhället att slita varandra i stycken. Moa och Tomas finner därför inget annat råd än att ta barnet med sig då de försöker överleva den plötsligt livshotande situationen.


Betyg 3/5: Bra
    
+ 70- och 80-talsnostalgi, med en fornnordisk twist.
+ Högt tempo.
+ Trevliga perspektivbyten.
- Avsaknad av djupare personporträtt.
- Ibland för högt tempo.


Köp den på:
Bokus AdLibris  


Recension: Inom cirkeln av Kristina Suomela Björklund

tisdag 23 juli 2019


Äntligen finns Tor Claessons debutroman Oxvältarna: Spelets regler tillgänglig för köp! Eller provläs prologen.

Boken kan beskrivas som ett fantasyepos av modernt snitt, där den klassiska kampen mellan gott mot ont har ersatts av en mångfasetterad värld i gråskalor. Historien, vilket kretsar kring en central konflikt, berättar ur flera perspektiv där konfliktens alla läger ges gott om utrymme. Detta till trots kryllar boken av starka personporträtt och djupa relationer.

****

En dödsdömd fånge, en bortskämd aristokrat och en äventyrslysten flicka. De har ingenting gemensamt – annat att de genom en ödets nyck finner sin väg till Oxvältarna, kejsardömets mest ökända legion. För att överleva måste de där lära sig att samarbeta, något som är lättare sagt en gjort. 


****

När man döms till döden förändras man, det är något Mold har fått erfara. Vad han ännu inte vet är att man förändras än mer då man får en andra chans till livet. Det kommer han emellertid snart att bli varse, då han rekryteras till den kejserliga legionen.

****

Att göra legionärer av en samling tvångsrekryter, åldringar och banditer är aldrig någon enkel uppgift. Cass uppgift blir därtill än svårare då hon nås av bud från Namprovinsen, vilket tvingar henne till avmarsch all hast. Inte bara hotar uppror i provinsen. Sydferneiska koalitionsstyrkor marscherar dessutom mot stadens portar.

****

Krig och väpnade konflikter är på samma gång fullständigt meningslösa som absolut nödvändiga. Det är någonting som Svart har kommit underfund med sina långa år i tjänst. Vart slagfält representerar ett misslyckande och var seger ett nederlag. Endast ett än värre öde kan han föreställa sig; det som väntar om alla vapen läggs ned.

Köp Oxvältarna: Spelets regler finns att köpa i vår butik, hos Bokus samt hos AdLibris.

Ute nu! Oxvältarna: Spelets regler!

fredag 26 april 2019

Ungdomsfantasy är av naturliga skäl inte min genre, längre. Det har det inte varit varit sedan sent 90-tal. Trots det kan jag inte låta bli att sträckläsa M.F. Skuggelds nyutkomna pärla, Alvy: Den förloradeI sina bästa stunder påminner mig språket, berättelsen och stämningen nämligen om Astrid Lindgrens tidlösa klassiker. Skuggelds värld är måhända modernare än Lindgrens, men i likhet med hennes verk kan Alvy tack vare sitt stora djup och hjärta läsas och uppskattas av alla åldrar - trots att det i grund och botten handlar om en ungdomsbok.

Inledningsvis påminner Alvy: Den förlorade i mångt och mycket om andra ungdomsböcker i samma genre, inte minst Lindgrens Mio min Mio. Här möter vi bokens namne och protagonist, den lika älskvärda som ensamma Alvy. En flicka som trots att det egentligen inte är något fel med henne inte förmår passa in - allra minst bland klasskompisarna i skolan på Kungsholmen.

Bokens inledning skulle måhända kunna beskrivas som långsam, men i min mening är det en styrka vilken visar på fingertoppskänslan i Skuggelds författarskap. Att vi inledningsvis tillåts bekanta oss med Alvy och hennes ensamhet gör nämligen att jag bryr mig desto mer om allt vad som sker därefter. Inte minst gläds jag då hon får sin första vän, samtidigt som fascinerar av allt vad som sker då de första glimtarna av en annan värld uppenbarar sig. Jag skulle rent av vilja påstå att det är i bokens långsammare partier som Skuggeld verkligen briljerar, ty var gång tempot stannar av finner jag en genuin glädje i att bara umgås med karaktärerna. Nästan som om de var mina vänner, snarare än rader av text i en bok.

Alvy: Den förlorade är emellertid inte bara en djup, varm och vacker berättelse om en ung flickas öde, det är också en högoktanig ungdomsfantasy av högsta klass. När tempot vrids upp är det nämligen högt - riktigt högt. Detta bäddar också för hög spänning och en ständigt återkommande bara ett kapitel till-känsla. Ibland känner jag emellertid att tempot kanske blir för högt, såpass att jag nätt och jämt hänger med i vad som sker - eller med vem. Kanske är det också någonstans här som jag finner min första (och egentligen enda) invändning gentemot Skuggelds berättarteknik: Det är nämligen först i anslutning till de mest actionpackade scenerna som många av bokens karaktärer introduceras, varför jag gång efter annan är lite osäker på vad som sker - liksom om det bör beröra mig eller ej. Sammantaget väger denna kritik emellertid lätt, i synnerhet som berättelsens röda tråd i övrigt är föredömligt tydlig. Därtill hör det sannolikt genren till att tempot ska vara något högre än vad jag vant mig vid.

Tematiskt kan man säga att berättelsen följer två huvudspår. Det ena berör ensamhet och sökandet efter sig själv, det andra miljön och människans åverkan på den. Det senare ställde jag mig inledningsvis något tveksam till. Vanligen ogillar jag nämligen när författare väver in dagsaktuell politik eller nyhetshändelser i sina verk - och då i synnerhet om de aspirerar till att skriva fantastik. Därför kunde jag inte låta bli att inledningsvis rynka på näsan då Skuggeld gång efter annan snuddade vid ämnen som klimatpåverkan, miljöförstöring och överbefolkning. Inte för att jag misstycker i sak, utan för att jag var rädd att den i övrigt vackra berättelsen skulle färgas alltför starkt av politiskt engagemang*. Efterhand fann jag emellertid min oro obefogad. Nog för att Skuggeld väver in frågan om människans åverkan på planeten i sin text, men till min stora glädje fann jag att han vare sig pekar med hela handen eller söker enkla svar. Tvärtom lockar han mig till eftertanke och egna ställningstaganden med frågor som Vad är priset för vår existens? och Förtjänar vi alls att finnas till?.

Detta med att ej söka enkla svar är också något som återkommer hos åtskilliga av bokens karaktärer. Inledningsvis ger Alvy: Den förlorade kanske intryck av att vara en saga om det godas kamp mot det onda, där alla kan kategoriseras som antingen det ena eller det andra. Successivt visar det sig emellertid att kampen mellan gott och ont till stor del utspelar sig i gråskalor, där många egentligen har likartade mål och motiv - men vilka når helt olika slutsatser därom. Detta är också något som jag kommer att uppskatta, inte minst som det får mig att reflektera kring samtiden och dess samtalsklimat - där skillnaden mellan det subjektivt goda och det subjektivt onda kan tyckas hårfin.

Sammantaget är Alvy: Den förlorade en mycket läsvärd bok, vilken stundom briljerar i sitt språk och sina varma personporträtt. Därtill är den spännande från början till slut, samtidigt som på ett opretentiöst sätt får mig att grubbla kring frågor som jag aldrig hade förväntat mig att möta i ungdomsbok.

Betyg 4/5: Väldigt bra

+ På samma gång rappt som vackert språk.
+ Varma personporträtt och djupa relationer.
+ Spännande, kittlande och magiskt.
+ Gott mot ont, men där såväl goda som onda vacklar i sin tro.
+ Ställer frågor utan givna svar.
- Antalet karaktärer i bokens senare hälft gör vissa händelser något svåra att förstå.
- Slutet kommer kanske något för tvärt.


Köp den på:
Bokus AdLibris

*Missförstå mig rätt. Jag tycker att politiskt engagemang är någonting fantastiskt fint, oavsett i vilket läger man landar. Viljan att ta av sin egen tid för att göra samhället bättre kan mycket väl vara höjden av osjälviskhet. Jag avskyr emellertid att läsa politiskt färgad skönlitteratur där författaren nyttjar prosan för att låta sin ståndpunkt så oemotsagd.

Recension: Alvy: Den förlorade av M.F. Skuggeld

söndag 21 april 2019


Mattias Kuldkepps senaste roman, Skärvor av en brusten värld, ligger som en tegelsten i handen - och det är jag oerhört tacksam för. Den mångfasetterade berättelsen är nämligen så spännande att jag redan halvvägs genom boken börjar känna ett tryck över bröstet, vilket sedan växer för vart blad jag vänder. Jag vill  inte att äventyret ska slut! Tvärtom vill jag stanna kvar med de karaktärer som jag efter sjuhundra sidor har börjat betrakta som nära vänner.

En gång i tiden brukade jag få ståpäls närhelst jag fick syn på ett färgsprakande fantasyomslag. Allt vad åren gått har jag emellertid funnit att det krävs allt mer för att locka fram den där genuina, barnsliga förtjusningen igen. Redan i prologen känner jag dock att det är någonting särskilt med Skärvor av en brusten värld. Språket, stämningen, händelserna - alltsammans bygger nästan genast upp skyhöga förväntningar. Och sedan infrias de. Om och om igen.

Kuldkepps historia kretsar kring fyra karaktärer, vars öden på ett eller annat sätt är knutna till varandra. Ibland kan historier av det här slaget vara svåra att få grepp om, just eftersom perspektiven hela tiden byts. Kuldkepp introducerar emellertid karaktärerna en i taget, varför jag hela tiden ges tid att lära känna dem innan jag presenteras för nästa. Därefter växlas det även mellan karaktärerna på ett föredömligt sätt, där jag ofta får följa en och samma karaktär under flera på varandra följande kapitel. De många perspektiven bidrar också till något som jag finner allt viktigare i fantasyberättelser, nämligen till att ge världen en känsla av storlek och omfång.

Även vad gäller den värld som Kuldkepp har målat upp är jag full av beundran. Inte bara finns där flertalet olika kulturer, raser och nationer - samtliga känns dessutom väl genomtänkta och trovärdiga i sin framställning. Till och med sagans alvfolk, vilket jag på grund av alla otaliga Tolkienimitationer inledningsvis förhåller mig skeptisk till, framställs på ett sätt som jag i slutändan inte kan låta bli att uppskatta. Mest slående med Kuldkepps brustna värld emellertid vare sig folkslag eller raser, det är att den bokstavligen har slagits i spillror. Kvar av det som en gång var en enda värld finns nu bara skärvor, långsamt vittrande kontinentalöar svävande över ett bottenlöst ingenting. Kanhända ställer denna värld läsarens fantasi på prov (vart tar allt vatten vägen? hur kan alltsammans bara flyta?), men om man bara kan acceptera världen för vad den är bidrar upplägget till en väldig spänning - för att inte säga ångest. Ty världen är på väg att dö. Att långsamt rasa ned i intet.

Till följd av världens uppenbara ohälsa präglas mycket av vad vi ser däri av denna. Ett sådant exempel är hur mödrar, på grund av världens krympande resurser, inte tillåts föda fler än två barn. Om så trots allt sker betraktas barnen som månmärkta, vilket innebär att de är Beskyddarens tillhörighet. Födda tjäna den mytomspunne trollkarlen i kampen mot demonerna och världens sönderfall. Det är också ett sådant barn, Daewar, som blir vår fösta bekantskap i Skärvor av en brusten värld. Berättelsen tar nämligen sin början i och med Daewars möte med Han som hämtar, en Beskyddarens hantlangare som reser från gård till gård och hämtar månmärkta barn.

Finns då något negativt att säga om boken? Jo, visst, några invändningar har jag trots allt. Stundom, särskilt när karaktärer ska ta till kraftuttryck, kan jag tycka att Kuldkepps annars fantastiska språk förlorar något av sin lyster. Svordomarna tenderar nämligen av vara tämligen prepubertala. Något annat jag reagerar på är att Kuldkepp någonstans strax efter mittuppslaget tycks få bråttom någonstans, ty då vrids reglagen för såväl tempo som tidens gång upp till max - och det utan någon synbar anledning. På det stora hela utgör dessa båda invändningar emellertid inte mer än små parenteser, vilka på intet sätt förtar från den imponerande helhetsupplevelsen.


Betyg: Väldigt bra


+ Utomordentligt spännande.
+ Ett vackert och lättläst språk.
+ Fyra levande huvudpersoner som är lätta att relatera till.
+ En mästerligt regisserad dramaturgi.
+ En intressant och levande värld.
- Svordomar som känns mellanstadium snarare än medeltid.
- Några segment med märkligt tempo.
- Den tar slut. Jag vill ha mer.


Köp den på:
Bokus AdLibris

Recension: Skärvor av en brusten värld av Mattias Kuldkepp

söndag 7 april 2019


De gånger jag ställs inför genreöverskridande romaner där science fiction ogenerat blandas med fantasy brukar jag allt som oftast se åt ett annat håll. Nog för att jag uppskattar de båda genrerna var för sig, men tillsammans tycker jag sällan att gör annat än förtar varandras lyskraft. Därför var jag länge tveksam till Emelie Beijers Lysande blå. Till min stora glädje kunde jag dock snart konstatera att hon lyckats finna en fungerande balans. Världen är inte någon renodlad mix, utan det handlar om en dystopisk framtidsvision - enbart kryddad med enstaka fantasyelement.

Eftersom lyckade genreblandningar mellan dessa fantastikens båda motpoler är försvinnande få önskar jag att boken också i övrigt varit lika bra. Dessvärre är så inte fallet. Om något ger den intryck av att vara hastigt framstressad, vilket resulterar i att såväl språk som sammanhang blir lidande. Detta är också väldigt synd, tycker jag som trots allt vill läsa mer av Beijer.

Lysande blå utspelar sig som sagt i en dystopisk framtid. Här har de riktiga människorna, efter något slags apokalyptisk händelse, tagit sin tillflykt till flygande öar högt ovanför den sargade jorden. Kvar där nere på den ogästvänliga planeten finns enbart mutanter, vilka av folket ovan inte betraktas som annat än bestialiska monster.

På en av människornas flytande öar lär vi känna Elyon, en ung kvinna som vid ett av militärens regelbundna tester visar sig reagera starkt på det serum som ger somliga människor fantastiska krafter. Till följd av detta tvingas hon också ta värvning i armén, i vilken hon ska tränas att använda dessa krafter till mänsklighetens försvar.

Bokens inledande kapitel kan i mångt och mycket beskrivas som något av en coming of age-historia, då Elyon vid ett militärt träningsläger lär känna sig själv, sina förmågor och sina brister. Mycket av vad som där sker känns också igen från otaliga böcker, filmer och TV-serier om livet om rekryt. Även om Elyon och hennes vänner har en naturlig charm, liksom en hopplös förmåga att försätta sig i trångmål, kan jag inte låta bli att tycka att denna del av boken är något för lång. Riktigt intressant blir det nämligen inte förrän någonstans mitt i, då berättelsens huvudsakliga handling till sist börjar utkristallisera sig.

Den handling som tar vid efter den långsamma starten är hur som helst utomordentligt bra. Tempot är högt, vändningarna många och den bärande idén solid. Därtill återfinns vid sidan om huvudspåret om Elyon också några andra återkommande karaktärer, vars kapitel hjälper till att foga händelserna kring Elyon till en större helhet. På så sätt ges berättelsen ett djup som den annars skulle ha saknat, samtidigt som en mer nyanserad bild av såväl som människor som mutanter framkommer. På så sätt slipper vi också den uttjatade kampen mellan gott och ont till förmån för en värld i gråskalor, där orättvisor drabbar snart sagt alla.

Vad som i slutändan drar ned slutbetyget för Lysande blå är således vare sig karaktärerna, historien eller världen i vilken alltsammans utspelar sig. Istället är det det skick vilken berättelsen levereras. Vad jag läser känns nämligen som ett tidigt utkast snarare än en färdig produkt. Formuleringarna slår mig många gånger som alltför talspråkliga, liksom uttrycken för moderna. Därtill finns åtskilliga exempel på hur författaren råkat vända på uttryck eller använda fel ord - sådant som är lätt hänt när man skriver, men vilket om inte annat bör upptäckas och rättas av redaktör eller korrekturläsare. Gång efter annan får jag dessutom intryck av att ett eller flera stycken saknas, då plötsliga hopp genom tid och rum plötsligt kan ske från en rad till en annan. Ett av många exempel är hur en karaktär vid ett tillfälle lämnas ensam, bara för att ögonblicket därefter kasta sig i armarna på den person som i föregående stycke lämnade henne. Tydligen har åtskilliga timmar gått, men det är något som jag som läsare måste gissa mig till. Dessa återkommande glapp i tiden är inte bara svåra att begripa, utan de förtar också ofta något av spänningen då intressanta skeenden utelämnas helt.

På grund av dessa i grund och botten språkliga och redaktionella fel kan jag omöjligen ge boken mer än en två i betyg, vilket är oerhört synd. Jag tror nämligen att Lysande blå skulle ha kunnat bli helt lysande*, om mer tid bara hade lagts på ett finputsa verket.


Betyg: Godkänd

+ Underhållande och tempofylld.
+ Sympatiska och relaterbara karaktärer.
+ Gråskalor snarare än gott mot ont.
+ Viktiga skeenden beskrivs ur flera perspektiv.
+ En otippat lyckad genremix.
+ En intressant idé till värld.
- Genomförandet känns slarvigt.
- Hopp i tid och rum från stycke till stycke.
- Alltför talspråkligt och modernt språk.
- En aningen långsam start.
- Bitvis känns världen inte helt genomtänkt.

Avslutande ord: Trots sina stora brister är Lysande blå svår att inte tycka om. Därför ser jag också fram mot den nästkommande delen i Öarnas rike.

Köp den på:
Bokus AdLibris

*Pun intended.

Recension: Lysande blå av Emelie Beijer

söndag 24 mars 2019


I min ungdoms glansdagar brukade jag älska vampyrhistorier. Alla dessa på samma gång ångestladdade som vackra livsöden tycktes nämligen tala till mig. I vart fall den del av mig som kände igen sig i deras ångest, och vilken likt de ville bryta sig fri från världens kättingar. Anne Rices En vampyrs bekännelse såväl som filmen med samma namn var länge mina favoriter, liksom Stephen Kings Salem's Lot och rollspelet Vampire: The Maquerade. Sedan inträffade Blade- och Underworld-filmerna, vilka fick kärlekens flamma att flacka. Och sedan Twilightvampyrerna, vilka fick den att slockna helt.

Helt nyligen har jag dock kommit att bekanta mig med Mikael Mansens Guds synd. Boken förmår mig kanske inte att bli upp över öronen förälskad igen, men den ger mig i vart fall hopp om vampyrgenren. Om att den kan bli mörk, djup och dyster igen. En plats för behaglig ångest snarare än något annat.

Guds synd tar med oss läsare till 1890-talets London. Där möter vi Jona, en ung antikhandlare vars kärlek för rusmedel endast överträffas av den för kvinnor. Efter en serie missöden och tveksamma beslut råkar han släppa en uråldrig vampyr fri, varpå han högst ofrivilligt introduceras till de odödas värld.

Jonas historia är på intet sätt unik. Tvärtom påminner hans öde mycket om de vi kan läsa om i vampyrromaner av klassiskt snitt - särskilt de författade av Anne Rice. Att berättelsen på sätt och vis känns återvunnen gör mig dock inget. Tillräckligt mycket känns trots allt nytt för att jag hela tiden ska förbli nyfiken på Jonas öde, samtidigt som den behagliga igenkänningsfaktorn får mig att drömma tillbaka till ungdomens fornstora dagar.

Mansens roman har ett enkelt och lättläst språk, vilket passar handlingens hela tiden höga tempo väl. Kanske saknar jag riktig tyngd i vissa delar, där lite sirligare språk eller djupare beskrivningar skulle ha kunnat vara på sin plats. Överlag har jag dock inga invändningar mot vara sig språk eller berättelsens progression (vilket jag annars ofta har då jag läser svensk fantastik). Snarare är alltsammans föredömligt väl förpackat i ett kompakt format.

En sak som bör noteras är att Jonas sexuella utsvävningar vid ett par tillfällen beskrivs tämligen ingående. För egen del störs jag inte nämnvärt av detta, men eventuellt kan känsligare läsare få sig en chock. Antalet omskrivningar för det kvinnliga könsorganet får mig nämligen osökt att tänka på Geoffrey Rush porträtt av Markis de Sade i Quills (vari vi formligen drunknar i eufemismerna för mannens dito).

Vad gäller de miljöer vari Guds synd utspelar sig får jag intryck av att Mansen har gjort gedigna efterforskningar. Beskrivningarna av både 1800-talets London och 1900-talets Paris känns nämligen såväl utförliga som trovärdiga. Förvisso ligger min historiska expertis några millennier längre bakåt i tiden, men ingenstans finner jag någon anledning att misstro hur vare sig städernas utseende eller atmosfär beskrivs.

Betyg: Bra

+ Enkel och lättläst
+ Bra tempo
+ Vampyrer av klassiskt snitt
+ Historien är bra...
- ...men kanske inte särdeles nydanande
- De sexuella skildringarna är inte för alla
- Saknar kanske lite tyngd

Köp den på:
Bokus AdLibris

Recension: Guds synd av Mikael Mansen

söndag 10 mars 2019




Trots att jag ännu inte har kunnat bestämma mig för vad jag tycker om boken kan jag inte låta bli att förundras över Lovisa Wistrands Drakviskaren. Är hon ett språkligt geni? Eller har hon bläddrat för friskt i synonymordboken? Är bokens huvudperson, Iszaelda, djup och normbrytande eller en plågsamt otrevlig surkart? Och spelar någotdera egentligen någon roll? Om en boks syfte kan sägas vara att väcka känslor att Lovisa tvivelsutan lyckats.

Det första som slår mig när jag börjar läsa Drakviskaren är att Lovisa Wistrands språk är unikt. Formuleringarna och ordvalen finurliga. Något kapitel in kan jag dock inte låta bli att fråga mig om språket kanske är aningen för finurligt. Oftare än inte kommer jag nämligen på mig med att fundera mer kring språkets egenheter än bokens faktiska handling, vilket omöjligen kan vara något positivt. Ibland kan jag också känna att de lekfulla ordvalen känns något slumpartade. Som om Lovisa inte riktigt vet vilket eller vilka uttryckssätt som är norm i hennes eget världsbygge. Eller kanske är hennes språkliga geni sådant att jag inte förmår se sambanden? Oavsett vilket finner jag efterhand vad jag läser att de språkliga lekarna förtar något av läsglädjen – och det är synt, för historien är bra. Riktigt bra, till och med.

Denna, historien vill säga, utspelar sig i en tämligen mörk värld. En där stjärnalver i ett pågående krig försöker tvinga de övriga alvfolken till underkastelse och lydnad. Här möter vi också Iszaelda, en ung solalv som ännu lever i frihet. Friheten till trots framstår Iszaeldas liv dock inte som lyckligt, vilket i mångt och mycket tycks bero på att hon vare kan eller vill passa in bland övriga solalver. Detta med att inte passa in är ett återkommande tema i boken, vilket också är intressant. För vem har väl inte känt sig utanför vid ett eller annat tillfälle har i livet? Tyvärr finner jag det tämligen svårt att knyta an till Iszaelda, vilket nog skulle behövas för att bättre kunna leva sig in i hennes situation. Istället finner jag mig gång efter annan irriterad på henne – för att hon är kort, nedlåtande eller elak mot sina medmänniskor (eller medalver) helt i onödan. Inledningsvis vägs dessa sidor av Iszaeldas personlighet heller inte upp med några mer sympatiska drag, varför hon stundom framstår mer som en ilsk och bitter tonåring än någonting annat. Kanske menar Wistrand att skapa en färgstark kvinnokaraktär som frångår alla normer, men tyvärr sker detta på bekostnad av mina sympatier som läsare. Inte förrän mot bokens avslutande kapitel slutar jag hoppas på att Iszaelda ska få en redig örfil som svar på hennes prepubertala ilska.

Trots allt detta, med ett knepigt språk och en stundom osympatisk huvudkaraktär, är Drakviskaren en mycket läsvärd bok. Framförallt beror detta på tempot i Wistrand berättande: Redan i det första kapitlet tar historien fart och sedan fortsätter det på samma sätt genom samtliga av bokens knappt sexhundra sidor. Världsbygget och skådeplatsen för Iszaeldas äventyr är även de intressanta. Här märker man att Wistrand har tagit sig tid att skapa en levande värld med kultur, uttryckssätt och miljöer som är avsevärt mycket roligare än de stela Tolkien-kulisser som återfinns hos sämre författare.

Betyg

+ Berättelsen
+ Tempot
+ Världsbygget
- Det ibland tillkrånglade språket
- En stundom alltför bitsk huvudkaraktär

Köp den på:
Bokus AdLibris

Recension: Drakviskaren av Lovisa Wistrand