söndag 10 mars 2019

Recension: Drakviskaren av Lovisa Wistrand




Trots att jag ännu inte har kunnat bestämma mig för vad jag tycker om boken kan jag inte låta bli att förundras över Lovisa Wistrands Drakviskaren. Är hon ett språkligt geni? Eller har hon bläddrat för friskt i synonymordboken? Är bokens huvudperson, Iszaelda, djup och normbrytande eller en plågsamt otrevlig surkart? Och spelar någotdera egentligen någon roll? Om en boks syfte kan sägas vara att väcka känslor att Lovisa tvivelsutan lyckats.

Det första som slår mig när jag börjar läsa Drakviskaren är att Lovisa Wistrands språk är unikt. Formuleringarna och ordvalen finurliga. Något kapitel in kan jag dock inte låta bli att fråga mig om språket kanske är aningen för finurligt. Oftare än inte kommer jag nämligen på mig med att fundera mer kring språkets egenheter än bokens faktiska handling, vilket omöjligen kan vara något positivt. Ibland kan jag också känna att de lekfulla ordvalen känns något slumpartade. Som om Lovisa inte riktigt vet vilket eller vilka uttryckssätt som är norm i hennes eget världsbygge. Eller kanske är hennes språkliga geni sådant att jag inte förmår se sambanden? Oavsett vilket finner jag efterhand vad jag läser att de språkliga lekarna förtar något av läsglädjen – och det är synt, för historien är bra. Riktigt bra, till och med.

Denna, historien vill säga, utspelar sig i en tämligen mörk värld. En där stjärnalver i ett pågående krig försöker tvinga de övriga alvfolken till underkastelse och lydnad. Här möter vi också Iszaelda, en ung solalv som ännu lever i frihet. Friheten till trots framstår Iszaeldas liv dock inte som lyckligt, vilket i mångt och mycket tycks bero på att hon vare kan eller vill passa in bland övriga solalver. Detta med att inte passa in är ett återkommande tema i boken, vilket också är intressant. För vem har väl inte känt sig utanför vid ett eller annat tillfälle har i livet? Tyvärr finner jag det tämligen svårt att knyta an till Iszaelda, vilket nog skulle behövas för att bättre kunna leva sig in i hennes situation. Istället finner jag mig gång efter annan irriterad på henne – för att hon är kort, nedlåtande eller elak mot sina medmänniskor (eller medalver) helt i onödan. Inledningsvis vägs dessa sidor av Iszaeldas personlighet heller inte upp med några mer sympatiska drag, varför hon stundom framstår mer som en ilsk och bitter tonåring än någonting annat. Kanske menar Wistrand att skapa en färgstark kvinnokaraktär som frångår alla normer, men tyvärr sker detta på bekostnad av mina sympatier som läsare. Inte förrän mot bokens avslutande kapitel slutar jag hoppas på att Iszaelda ska få en redig örfil som svar på hennes prepubertala ilska.

Trots allt detta, med ett knepigt språk och en stundom osympatisk huvudkaraktär, är Drakviskaren en mycket läsvärd bok. Framförallt beror detta på tempot i Wistrand berättande: Redan i det första kapitlet tar historien fart och sedan fortsätter det på samma sätt genom samtliga av bokens knappt sexhundra sidor. Världsbygget och skådeplatsen för Iszaeldas äventyr är även de intressanta. Här märker man att Wistrand har tagit sig tid att skapa en levande värld med kultur, uttryckssätt och miljöer som är avsevärt mycket roligare än de stela Tolkien-kulisser som återfinns hos sämre författare.

Betyg

+ Berättelsen
+ Tempot
+ Världsbygget
- Det ibland tillkrånglade språket
- En stundom alltför bitsk huvudkaraktär

Köp den på:
Bokus AdLibris

1 kommentar:

  1. jag håller med om språket förstod inte riktigt allt alla gånger. gillade ändå.

    SvaraRadera