fredag 26 april 2019

Recension: Alvy: Den förlorade av M.F. Skuggeld

Ungdomsfantasy är av naturliga skäl inte min genre, längre. Det har det inte varit varit sedan sent 90-tal. Trots det kan jag inte låta bli att sträckläsa M.F. Skuggelds nyutkomna pärla, Alvy: Den förloradeI sina bästa stunder påminner mig språket, berättelsen och stämningen nämligen om Astrid Lindgrens tidlösa klassiker. Skuggelds värld är måhända modernare än Lindgrens, men i likhet med hennes verk kan Alvy tack vare sitt stora djup och hjärta läsas och uppskattas av alla åldrar - trots att det i grund och botten handlar om en ungdomsbok.

Inledningsvis påminner Alvy: Den förlorade i mångt och mycket om andra ungdomsböcker i samma genre, inte minst Lindgrens Mio min Mio. Här möter vi bokens namne och protagonist, den lika älskvärda som ensamma Alvy. En flicka som trots att det egentligen inte är något fel med henne inte förmår passa in - allra minst bland klasskompisarna i skolan på Kungsholmen.

Bokens inledning skulle måhända kunna beskrivas som långsam, men i min mening är det en styrka vilken visar på fingertoppskänslan i Skuggelds författarskap. Att vi inledningsvis tillåts bekanta oss med Alvy och hennes ensamhet gör nämligen att jag bryr mig desto mer om allt vad som sker därefter. Inte minst gläds jag då hon får sin första vän, samtidigt som fascinerar av allt vad som sker då de första glimtarna av en annan värld uppenbarar sig. Jag skulle rent av vilja påstå att det är i bokens långsammare partier som Skuggeld verkligen briljerar, ty var gång tempot stannar av finner jag en genuin glädje i att bara umgås med karaktärerna. Nästan som om de var mina vänner, snarare än rader av text i en bok.

Alvy: Den förlorade är emellertid inte bara en djup, varm och vacker berättelse om en ung flickas öde, det är också en högoktanig ungdomsfantasy av högsta klass. När tempot vrids upp är det nämligen högt - riktigt högt. Detta bäddar också för hög spänning och en ständigt återkommande bara ett kapitel till-känsla. Ibland känner jag emellertid att tempot kanske blir för högt, såpass att jag nätt och jämt hänger med i vad som sker - eller med vem. Kanske är det också någonstans här som jag finner min första (och egentligen enda) invändning gentemot Skuggelds berättarteknik: Det är nämligen först i anslutning till de mest actionpackade scenerna som många av bokens karaktärer introduceras, varför jag gång efter annan är lite osäker på vad som sker - liksom om det bör beröra mig eller ej. Sammantaget väger denna kritik emellertid lätt, i synnerhet som berättelsens röda tråd i övrigt är föredömligt tydlig. Därtill hör det sannolikt genren till att tempot ska vara något högre än vad jag vant mig vid.

Tematiskt kan man säga att berättelsen följer två huvudspår. Det ena berör ensamhet och sökandet efter sig själv, det andra miljön och människans åverkan på den. Det senare ställde jag mig inledningsvis något tveksam till. Vanligen ogillar jag nämligen när författare väver in dagsaktuell politik eller nyhetshändelser i sina verk - och då i synnerhet om de aspirerar till att skriva fantastik. Därför kunde jag inte låta bli att inledningsvis rynka på näsan då Skuggeld gång efter annan snuddade vid ämnen som klimatpåverkan, miljöförstöring och överbefolkning. Inte för att jag misstycker i sak, utan för att jag var rädd att den i övrigt vackra berättelsen skulle färgas alltför starkt av politiskt engagemang*. Efterhand fann jag emellertid min oro obefogad. Nog för att Skuggeld väver in frågan om människans åverkan på planeten i sin text, men till min stora glädje fann jag att han vare sig pekar med hela handen eller söker enkla svar. Tvärtom lockar han mig till eftertanke och egna ställningstaganden med frågor som Vad är priset för vår existens? och Förtjänar vi alls att finnas till?.

Detta med att ej söka enkla svar är också något som återkommer hos åtskilliga av bokens karaktärer. Inledningsvis ger Alvy: Den förlorade kanske intryck av att vara en saga om det godas kamp mot det onda, där alla kan kategoriseras som antingen det ena eller det andra. Successivt visar det sig emellertid att kampen mellan gott och ont till stor del utspelar sig i gråskalor, där många egentligen har likartade mål och motiv - men vilka når helt olika slutsatser därom. Detta är också något som jag kommer att uppskatta, inte minst som det får mig att reflektera kring samtiden och dess samtalsklimat - där skillnaden mellan det subjektivt goda och det subjektivt onda kan tyckas hårfin.

Sammantaget är Alvy: Den förlorade en mycket läsvärd bok, vilken stundom briljerar i sitt språk och sina varma personporträtt. Därtill är den spännande från början till slut, samtidigt som på ett opretentiöst sätt får mig att grubbla kring frågor som jag aldrig hade förväntat mig att möta i ungdomsbok.

Betyg 4/5: Väldigt bra

+ På samma gång rappt som vackert språk.
+ Varma personporträtt och djupa relationer.
+ Spännande, kittlande och magiskt.
+ Gott mot ont, men där såväl goda som onda vacklar i sin tro.
+ Ställer frågor utan givna svar.
- Antalet karaktärer i bokens senare hälft gör vissa händelser något svåra att förstå.
- Slutet kommer kanske något för tvärt.


Köp den på:
Bokus AdLibris

*Missförstå mig rätt. Jag tycker att politiskt engagemang är någonting fantastiskt fint, oavsett i vilket läger man landar. Viljan att ta av sin egen tid för att göra samhället bättre kan mycket väl vara höjden av osjälviskhet. Jag avskyr emellertid att läsa politiskt färgad skönlitteratur där författaren nyttjar prosan för att låta sin ståndpunkt så oemotsagd.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar