söndag 7 april 2019

Recension: Lysande blå av Emelie Beijer


De gånger jag ställs inför genreöverskridande romaner där science fiction ogenerat blandas med fantasy brukar jag allt som oftast se åt ett annat håll. Nog för att jag uppskattar de båda genrerna var för sig, men tillsammans tycker jag sällan att gör annat än förtar varandras lyskraft. Därför var jag länge tveksam till Emelie Beijers Lysande blå. Till min stora glädje kunde jag dock snart konstatera att hon lyckats finna en fungerande balans. Världen är inte någon renodlad mix, utan det handlar om en dystopisk framtidsvision - enbart kryddad med enstaka fantasyelement.

Eftersom lyckade genreblandningar mellan dessa fantastikens båda motpoler är försvinnande få önskar jag att boken också i övrigt varit lika bra. Dessvärre är så inte fallet. Om något ger den intryck av att vara hastigt framstressad, vilket resulterar i att såväl språk som sammanhang blir lidande. Detta är också väldigt synd, tycker jag som trots allt vill läsa mer av Beijer.

Lysande blå utspelar sig som sagt i en dystopisk framtid. Här har de riktiga människorna, efter något slags apokalyptisk händelse, tagit sin tillflykt till flygande öar högt ovanför den sargade jorden. Kvar där nere på den ogästvänliga planeten finns enbart mutanter, vilka av folket ovan inte betraktas som annat än bestialiska monster.

På en av människornas flytande öar lär vi känna Elyon, en ung kvinna som vid ett av militärens regelbundna tester visar sig reagera starkt på det serum som ger somliga människor fantastiska krafter. Till följd av detta tvingas hon också ta värvning i armén, i vilken hon ska tränas att använda dessa krafter till mänsklighetens försvar.

Bokens inledande kapitel kan i mångt och mycket beskrivas som något av en coming of age-historia, då Elyon vid ett militärt träningsläger lär känna sig själv, sina förmågor och sina brister. Mycket av vad som där sker känns också igen från otaliga böcker, filmer och TV-serier om livet om rekryt. Även om Elyon och hennes vänner har en naturlig charm, liksom en hopplös förmåga att försätta sig i trångmål, kan jag inte låta bli att tycka att denna del av boken är något för lång. Riktigt intressant blir det nämligen inte förrän någonstans mitt i, då berättelsens huvudsakliga handling till sist börjar utkristallisera sig.

Den handling som tar vid efter den långsamma starten är hur som helst utomordentligt bra. Tempot är högt, vändningarna många och den bärande idén solid. Därtill återfinns vid sidan om huvudspåret om Elyon också några andra återkommande karaktärer, vars kapitel hjälper till att foga händelserna kring Elyon till en större helhet. På så sätt ges berättelsen ett djup som den annars skulle ha saknat, samtidigt som en mer nyanserad bild av såväl som människor som mutanter framkommer. På så sätt slipper vi också den uttjatade kampen mellan gott och ont till förmån för en värld i gråskalor, där orättvisor drabbar snart sagt alla.

Vad som i slutändan drar ned slutbetyget för Lysande blå är således vare sig karaktärerna, historien eller världen i vilken alltsammans utspelar sig. Istället är det det skick vilken berättelsen levereras. Vad jag läser känns nämligen som ett tidigt utkast snarare än en färdig produkt. Formuleringarna slår mig många gånger som alltför talspråkliga, liksom uttrycken för moderna. Därtill finns åtskilliga exempel på hur författaren råkat vända på uttryck eller använda fel ord - sådant som är lätt hänt när man skriver, men vilket om inte annat bör upptäckas och rättas av redaktör eller korrekturläsare. Gång efter annan får jag dessutom intryck av att ett eller flera stycken saknas, då plötsliga hopp genom tid och rum plötsligt kan ske från en rad till en annan. Ett av många exempel är hur en karaktär vid ett tillfälle lämnas ensam, bara för att ögonblicket därefter kasta sig i armarna på den person som i föregående stycke lämnade henne. Tydligen har åtskilliga timmar gått, men det är något som jag som läsare måste gissa mig till. Dessa återkommande glapp i tiden är inte bara svåra att begripa, utan de förtar också ofta något av spänningen då intressanta skeenden utelämnas helt.

På grund av dessa i grund och botten språkliga och redaktionella fel kan jag omöjligen ge boken mer än en två i betyg, vilket är oerhört synd. Jag tror nämligen att Lysande blå skulle ha kunnat bli helt lysande*, om mer tid bara hade lagts på ett finputsa verket.


Betyg: Godkänd

+ Underhållande och tempofylld.
+ Sympatiska och relaterbara karaktärer.
+ Gråskalor snarare än gott mot ont.
+ Viktiga skeenden beskrivs ur flera perspektiv.
+ En otippat lyckad genremix.
+ En intressant idé till värld.
- Genomförandet känns slarvigt.
- Hopp i tid och rum från stycke till stycke.
- Alltför talspråkligt och modernt språk.
- En aningen långsam start.
- Bitvis känns världen inte helt genomtänkt.

Avslutande ord: Trots sina stora brister är Lysande blå svår att inte tycka om. Därför ser jag också fram mot den nästkommande delen i Öarnas rike.

Köp den på:
Bokus AdLibris

*Pun intended.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar