söndag 21 april 2019

Recension: Skärvor av en brusten värld av Mattias Kuldkepp


Mattias Kuldkepps senaste roman, Skärvor av en brusten värld, ligger som en tegelsten i handen - och det är jag oerhört tacksam för. Den mångfasetterade berättelsen är nämligen så spännande att jag redan halvvägs genom boken börjar känna ett tryck över bröstet, vilket sedan växer för vart blad jag vänder. Jag vill  inte att äventyret ska slut! Tvärtom vill jag stanna kvar med de karaktärer som jag efter sjuhundra sidor har börjat betrakta som nära vänner.

En gång i tiden brukade jag få ståpäls närhelst jag fick syn på ett färgsprakande fantasyomslag. Allt vad åren gått har jag emellertid funnit att det krävs allt mer för att locka fram den där genuina, barnsliga förtjusningen igen. Redan i prologen känner jag dock att det är någonting särskilt med Skärvor av en brusten värld. Språket, stämningen, händelserna - alltsammans bygger nästan genast upp skyhöga förväntningar. Och sedan infrias de. Om och om igen.

Kuldkepps historia kretsar kring fyra karaktärer, vars öden på ett eller annat sätt är knutna till varandra. Ibland kan historier av det här slaget vara svåra att få grepp om, just eftersom perspektiven hela tiden byts. Kuldkepp introducerar emellertid karaktärerna en i taget, varför jag hela tiden ges tid att lära känna dem innan jag presenteras för nästa. Därefter växlas det även mellan karaktärerna på ett föredömligt sätt, där jag ofta får följa en och samma karaktär under flera på varandra följande kapitel. De många perspektiven bidrar också till något som jag finner allt viktigare i fantasyberättelser, nämligen till att ge världen en känsla av storlek och omfång.

Även vad gäller den värld som Kuldkepp har målat upp är jag full av beundran. Inte bara finns där flertalet olika kulturer, raser och nationer - samtliga känns dessutom väl genomtänkta och trovärdiga i sin framställning. Till och med sagans alvfolk, vilket jag på grund av alla otaliga Tolkienimitationer inledningsvis förhåller mig skeptisk till, framställs på ett sätt som jag i slutändan inte kan låta bli att uppskatta. Mest slående med Kuldkepps brustna värld emellertid vare sig folkslag eller raser, det är att den bokstavligen har slagits i spillror. Kvar av det som en gång var en enda värld finns nu bara skärvor, långsamt vittrande kontinentalöar svävande över ett bottenlöst ingenting. Kanhända ställer denna värld läsarens fantasi på prov (vart tar allt vatten vägen? hur kan alltsammans bara flyta?), men om man bara kan acceptera världen för vad den är bidrar upplägget till en väldig spänning - för att inte säga ångest. Ty världen är på väg att dö. Att långsamt rasa ned i intet.

Till följd av världens uppenbara ohälsa präglas mycket av vad vi ser däri av denna. Ett sådant exempel är hur mödrar, på grund av världens krympande resurser, inte tillåts föda fler än två barn. Om så trots allt sker betraktas barnen som månmärkta, vilket innebär att de är Beskyddarens tillhörighet. Födda tjäna den mytomspunne trollkarlen i kampen mot demonerna och världens sönderfall. Det är också ett sådant barn, Daewar, som blir vår fösta bekantskap i Skärvor av en brusten värld. Berättelsen tar nämligen sin början i och med Daewars möte med Han som hämtar, en Beskyddarens hantlangare som reser från gård till gård och hämtar månmärkta barn.

Finns då något negativt att säga om boken? Jo, visst, några invändningar har jag trots allt. Stundom, särskilt när karaktärer ska ta till kraftuttryck, kan jag tycka att Kuldkepps annars fantastiska språk förlorar något av sin lyster. Svordomarna tenderar nämligen av vara tämligen prepubertala. Något annat jag reagerar på är att Kuldkepp någonstans strax efter mittuppslaget tycks få bråttom någonstans, ty då vrids reglagen för såväl tempo som tidens gång upp till max - och det utan någon synbar anledning. På det stora hela utgör dessa båda invändningar emellertid inte mer än små parenteser, vilka på intet sätt förtar från den imponerande helhetsupplevelsen.


Betyg: Väldigt bra


+ Utomordentligt spännande.
+ Ett vackert och lättläst språk.
+ Fyra levande huvudpersoner som är lätta att relatera till.
+ En mästerligt regisserad dramaturgi.
+ En intressant och levande värld.
- Svordomar som känns mellanstadium snarare än medeltid.
- Några segment med märkligt tempo.
- Den tar slut. Jag vill ha mer.


Köp den på:
Bokus AdLibris

0 kommentarer:

Skicka en kommentar