lördag 27 juli 2019

Recension: Inom cirkeln av Kristina Suomela Björklund

Älskar du skräckfilm av det klassiska slaget? Sådan där samtliga bikaraktärer tycks födda med ett enda syfte – att dö en hemskt onödig men ack så blodig död? Och tycket du om när hemskheter sker på löpande band, utom då huvudpersonerna på något vis finner tid och ro för ljuv älskog? I sådana fall är Inom cirkeln sannolikt en bok för dig. Råkar du därtill ha en fäbless för zombies, odöda och nordisk mytologi kan det rent av vara en match made in heaven.

När jag djupdyker i Kristina Suomela Björklunds nya skräckroman möter jag en genre som jag inte trodde fanns, vilket till en början förvirrar mig. Inom cirkeln är nämligen olik allt annat jag någonsin har läst. Detta till trots finner jag efterhand att jag känner igen mig i flera skeenden och teman, även om jag till en början inte vet varifrån. Efterhand inser jag emellertid att det är 70- och 80-talens mest hysteriska skräckfilmer som jag påminns om – och plötsligen känns influenserna från klassiker som Evil Dead, Army of Darkness och Dawn of the Dead tämligen uppenbara. Tempot är nämligen detsamma som i dessa, dvs. högt, och dödsfallen lika många som blodiga. Och hotet som våra hjältar/överlevare ställs inför är givetvis odöd. Allt är emellertid inte en rak karbonkopia om av forna tiders skräckisar, utan Suomela Björklund har också kryddat alltsammans med ett stort mått fornnordisk mytologi.

Det ska direkt sägas att jag vanligtvis föredrar skräck av ett mer krypande slag, varför jag gång efter annan önskar att tempot kunde ha vridits ned något – inte minst för att jag ska få tillfälle att lära känna karaktärerna och deras drivkrafter bättre. Som sig faller är det egentligen bara en av huvudpersonerna som jag hinner knyta an till. Detta är också synd, särskilt eftersom jag tycker att många karaktärer först introduceras på ett spännande sätt men sedan inte lever upp till sin fulla potential.

Trots denna kritik kan jag inte låta bli att fascineras av- och sugas in i den värld som Suomela Björklund målar upp. I bokens första hälft är det mysteriet som huvudkaraktärerna ställs inför som eggar mig att läsa vidare, därefter viljan att veta hur alltsammans kommer att sluta. Kommer någon alls att överleva? Eller kommer de vandöda att segra?

Något som jag uppskattar är hur boken är uppdelat i två narrativa spår, det ena i nutid – det andra i dåtid. Detta med att blanda flera tidslinjer kan ibland bli förvirrande, men Suomela Björklund gör alltsammans föredömligt enkelt. Huvudpersoner såväl som berättelsens tyngdpunkt förläggs till nutid, samtidigt som vi hela tiden ges tillräckligt många tillbakablickar för att förstå (eller i vart fall misstänka) vad det är som sker.

Berättelsen som sådan kretsar kring paret Moa och Tomas, vilka får se sin bilsemester genom Norrlands vackra inland avbruten då de hittar ett övergivet barn invid vägen. Goda samariter som de (eller i vart fall Moa) är tar de med barnet till polisstationen i Mjödböle. Innan de hinner lämna över barnet till myndigheterna utbryter emellertid kaos då någonting får människorna i det lilla samhället att slita varandra i stycken. Moa och Tomas finner därför inget annat råd än att ta barnet med sig då de försöker överleva den plötsligt livshotande situationen.


Betyg 3/5: Bra
    
+ 70- och 80-talsnostalgi, med en fornnordisk twist.
+ Högt tempo.
+ Trevliga perspektivbyten.
- Avsaknad av djupare personporträtt.
- Ibland för högt tempo.


Köp den på:
Bokus AdLibris  


0 kommentarer:

Skicka en kommentar