lördag 14 december 2019

Recension: Ett Glas efter Midnatt av Gunnar Södergren

Redan när jag läser Ett Glas efter Midnatt (Gunnar Södergren, 2019) slås jag av att det kommer att bli en svår bok att recensera. Inte för att det sammantaget handlar om någon osedvanligt bra eller dålig bok, men för att jag kanske vill tycka bättre om boken än vad jag egentligen gör. Eller är det tvärtom?

Ett Glas efter Midnatt utspelar sig i ett övernaturligt Malmö, där magiker, näckor, vampyrer och allsköns oknytt lever sida vid sida med en ovetande människopopulation. Premissen känns på så sätt igen för den som är bekant med genren, Urban fantasy. Södergren ska emellertid ha en eloge för hur naturligt han lyckas sammanfoga alla dessa element i den samtida storstaden. Inte nödvändigtvis för att han förklarar hur mundisarna (som han kallar de vanliga människorna) kan gå ovetande om allt vad som sker kring dem, men för att han på något vis lyckas gestalta altsammans på ett sätt som känns trovärdigt.

I detta Malmö hittas en mundis magiskt mördad, vilket föranleder en mordutredning ledd av Måndöttrarna - en organisation som inkluderar det stora flertalet av Sveriges alla magiker. Ledare för utredningen är Sara Henley, en högt uppsatt magiker vid Måndöttrarnas styrande råd, och till sin hjälp tar hon den unga elementalisten Estrid.

Den utredning som följer på mordet påminner i mångt och mycket om de som återfinnes i klassiska deckarromaner, varför jag gärna skulle klassificera boken som en övernaturlig deckare. Något riktigt deckartypiskt, som jag också gillar, är att det finns många märkliga typer att misstänka. Näckor, missogyna rådsmedlemmar och många fler. I sanning misstänker jag snart sagt varenda namngiven karaktär förutom de båda huvudpersonerna och deras polis-sidekick Hassan. Denna uppsjö av misstänkta bidrar också till en härlig spänning, då jag aldrig vet säkert vem som är att lita på.

Något som fungerar desto sämre är sagda morutredning. Aldrig får jag direkt intryck av att Sara eller Estrid jagar ledtrådar eller lägger pussel. Snarare följer de en röd tråd, där de får hjälp av författaren (genom rena slumphändelser) var gång utredningen ser ut att gå i stå. Därtill har de båda karaktärerna en enerverande förmåga att gång efter annat stanna upp för att fråga sig själva eller varandra "vad gör vi nu?" eller "vad är nästa steg?", varpå en lång diskussion om vad vi redan vet tar vid. Nästan som om författaren inte vågar lita på att jag som läsar faktiskt förstår de upptäkter som utredarna gör. Och detta blir i långa låppet ganska tradigt.

Vad gäller de båda huvudkaraktärerna, Sara och hennes adept Estrid, lär jag aldrig känna dem tillräckligt väl för att faktiskt bry mig om dem. Därtill får jag intryck av att de båda är tämligen lika varandra, varför dynamiken dem emellan kan kännas något ensidig. Estrid säger något sarkastiskt och Sara ler motvilligt - och sedan händer inte mycket mer. Tyvärr. Därför uteblir också en del av den inneboende spänning som annars infinner sig då en karaktär man älskar utsätter sig för fara.

Rent språkligt är Södergren som sagt duktig på att formulera sig. Vid några tillfällen får jag emellertid intryck av att han försöker göra poäng av att använda det neutra pronomenet hen. Då menar jag förstås inte att det är fel att använda ett neutralt pronomen där det passar, men i vissa stycken får jag intryck av att det medvetet överanvänds - vilket då sker på bekostnad av tydlighet och ordrikedom.

Sammantaget tycker jag hur som helst om Ett Glas efter Midnatt. Det är inget mästerverk, men det kommer utan tvekan att tilltala fans av såväl urban fantasy som klassiska deckare.

Betyg 3/5: Bra

+ Spännande intrig.
+ Sömlösa övernaturligheter i vårt moderna Malmö.
+ Gott om karaktärer att vara misstänksam mot.
- Lite för slumpartad mordutredning.
- Svårt att komma karaktärerna nära.
- Ibland känner jag mig lite väl handhållen av författaren.


Köp den på:
Bokus AdLibris

0 kommentarer:

Skicka en kommentar