Första kapitlet av Oxvältarna: Spelets Regler

Kapitel I
år 417 e.s.b., vårens 48:e dag.
Oxvältarna. Badt.

”Det finns de som hävdar att vi har Oxvältarna att skylla för att 'Sebé' är ett skällsord i Badt. Jag hävdar att vi har Oxvältarna att tacka för att vi alls har anledning att bry oss om vilka skällsord som används i Badt.”
- Kejsare Arilla I av seberiska riket, år 407 e.s.b.

Med korslagda ben satt Mold med huvudet lutat mot celldörrens galler. Det var fortfarande mörkt inne på cellblocket, men en strimma gryningsljus hade börjat sila sig in genom en gallerförsedd glugg på andra sidan korridoren. Under den smala öppningen, i en cell som påminde om Molds, syntes de stilla konturerna av en slumrande jätte till man. Till och med sovande, bakom lås och bom, var mannen en skrämmande uppenbarelse. En sådan som förnuftiga människor flydde från, om de bara kunde. Med en kraftig harkling skickade Mold iväg ännu en välriktad loska mot den sovande jätten. Den här gången träffade han honom på benet.
   Mold log. Det var en barnslig lek som han hängav sig åt, men han kunde inte låta bli att njuta av den. Mannen som han spottade på var en av Badts mest fruktade män. Slaktarn. Det var ett namn som jätten, som förmodligen hade mer än lite fjärnblod i sina ådror, hade gjort sig förtjänt av på Badts bakgator. Där hade han med sin hänsynslöshet, brutalitet och oöverträffade storlek lämnat änkor och föräldralösa barn efter sig varthän han gått. Att nu få sitta och spotta på densamme, utan att han kunde göra något åt saken, var ytterst tillfredsställande. Det var som att spotta döden i ansiktet. Och det – att spotta henne, den helige Allmodern, i ansiktet – var ett av få nöjen som Mold hade kvar här i livet. Han förmodade att det var sådant som skedde, efter att man hade dömts till döden. Att självbevarelsedriften övergav en. När allt kom omkring kunde saker och inte bli särdeles mycket värre när man inte hade något kvar att förlora. Om hans familj ännu hade varit vid liv skulle han förvisso ha kunnat oroa sig för dem, men så var inte längre fallet. Hans båda söner, de var döda. Och detsamma gällde hans hustru. Det hade han själv sett till. Vad fanns då kvar att frukta?
   ”Varför spottar du på honom? Är du inte rädd att han ska hämnas?” frågade en kvinnlig röst från cellen intill.
   Det var de första orden som kvinnan hade yttrat på snart tre veckor, sedan han först hade kommit dit. Vanligtvis satt hon tyst i sin cell, utom synhåll bakom den tjocka stenvägg som skilde dem åt. Han hade bara sett henne framme vid gallret en endaste gång, då vakten hade lämnat hennes mat på golvet utanför. Hon hade då varit tvungen att sträcka sig efter den, varför han också hade fått sig en hastig glimt av henne. Vad han sett hade hur som helst fallit honom i smaken: En lika kort som slank kvinna, med nattsvart hår och olivfärgad hy, vars varje rörelse hade gett sken av en inbjudan. Hon tycktes kort sagt vara den slags kvinna som hans mor skulle ha varnat honom för. Hans mor hade å andra sidan aldrig varit någon god kvinnokännare – det var trots allt hon som hade arrangerat hans äktenskap. Och se bara hur det hade slutat.
   ”Rädd? Nej, varför skulle jag vara det?” svarade Mold med en axelryckning.
   I samma stund som hans axlar höjdes insåg han att hon omöjligt kunde se dem. Med ännu en axelryckning – den här gången riktad åt sig själv – vände han blicken mot hennes cell. Om han hade tur skulle han kanske få ännu en skymt av henne. Han hade inte sett någon endaste kvinnlig form på flera veckor. Hemska tanke. Det var inte naturligt. Inte det minsta.
   ”Varför jag spottar …” fortsatte han, innan han ånyo avbröt sig. ”Känner du till sagan om pojken som lekte med elden?”
   ”Nej, vad har den med saken att göra?” frågade kvinnan avmätt.
   ”Egentligen ingenting”, medgav Mold. ”Sensmoralen är dock enkel. En pojke leker med elden. Pojken dör.”
   ”Jaha – och vad menar du med det?” undrade kvinnan.
   ”Att det spelar ingen roll om elden sprider sig”, förklarade Mold. ”Jag är redan död ändå.”
   ”Poetiskt.” suckade kvinnan.
   ”Poetiskt, patetiskt”, sammanfattade Mold. ”Så, vem är du?”
   ”Du kan kalla mig för Styv, jag brukar ha den effekten på folk”, sade hon. Ögonblicket därefter gled hon med mjuka rörelser fram till gallergrinden, där Mold kunde se delar av hennes siluett. Tillräckligt för att han skulle vilja se mer, och mer än tillräckligt för att han skulle förstå var hon hade fått sitt namn ifrån. Oh, ja. Vid gudarnas skägg, det var länge sedan han hade sett en kvinna som hon. Länge sedan han hade sett en kvinna överhuvudtaget. ”Vad heter du? Vad sitter du här för?”
   ”Jag mördade min fru”, medgav Mold motvilligt.
   ”Du är ärlig”, sade Styv. ”Jag gillar ärliga män.”
   ”Men mördare?” undrade Mold.
   ”Mördare? Jag älskade en gång en man med åtskilliga liv på sitt samvete”, svarade Styv, som ryckte på axlarna. Den nätta rörelsen fick tyget att halka ned från hennes axel och blotta en del av huden därinunder. ”Jag förmodar att han var en slags mördare. Mördandet i sig gjorde honom inte till någon dålig man.”
   ”Inte det? Men ändock dålig, menar du?” sade han, varpå han med en kraftansträngning lyfte blicken från hennes blottade arm. ”Låt mig gissa, han var inte ärlig mot dig?”
   ”Just precis, han ljög för mig” sade Styv och knäppte med fingrarna. ”Till slut var jag tvungen att …”
   Istället för att avsluta meningen skakade Styv på huvudet, varpå hon sänkte sin blick mot marken.
   ”Tvungen att göra vad du gjorde för att hamna här?” föreslog Mold.
   Styv svarade inte genast, men till sist lyfte hon blicken mot honom igen. Sedan nickade hon.
   ”Jag förmodar det.”
   Efter att samtalet hade dött ut – och än värre, Styv hade dragit sig tillbaka utom synhåll – vände Mold åter sin uppmärksamhet mot den sovande jätten med en djup harkling. Innan han hade hunnit avlossa sin projektil bröts emellertid tystnaden ännu en gång, den här gången då den tunga järndörren i korridorens ände jämrande gled upp. Det var ett oväntat avbrott i den annars monotona stillheten på blocket. Dörren brukade vanligtvis bara öppnas två gånger om dagen, i samband med att de serverades sina måltider. Däremellan hölls den stängd, förutom då någon ny fånge kastades in – eller en befintlig sådan hämtades för sin träff med bödeln. Vare sig det ena eller det andra brukade ske vid den här tiden på dygnet.
   “Här inne har ni de dödsdömda”, hördes en röst hastigt rabbla. “Ni är nog inte intresserade av dem. Mördare, våldtäktsmän och värre. Avskum hela bunten.”
   Rösten tillhörde Slik, en av de vakter som rådde över bödelns väntrum, som cellblocket kallades. Han var känd för att vara hård, på gränsen till brutal. Att höra honom snubbla över orden var både tillfredsställande och skrämmande på samma gång. Vem kunde påverka honom på det sättet?
   Trampet av marscherande fötter och skramlet av rustningar hördes när Sliks sällskap passerade in genom den trånga dörren. Först in klev en bredaxlad kvinna, med kolsvart hy och kortsnaggat hår. Lika bred som hon var lång var det ett under att hon alls lyckades klämma sig genom öppningen. Bakom henne följde två män med var sin fackla. Alla tre bar för Mold okända uniformer och tunga vapen i bältet. De var inte stadsvakter, så mycket förstod han. Uniformerna var av en annan sort, och vapnen alltför välskötta. Inte heller såg de ut som de privata vakter som senatorerna och de rikaste handelsmännen brukade anlita. De såg alltför erfarna ut. Det var i vart fall det bästa ord han kunde finna för att beskriva vad de utstrålade. Erfarenhet. Som om de redan hade upplevt allt vad som fanns att uppleva. Som om det inte längre fanns något som kunde överraska dem.
   ”Vi är inte här för att moralisera, vi är här för att se vilka som har potential”, svarade den bredaxlade kvinnan. Något i hennes sätt att uttrycka sig gjorde det tydligt att hon inte tyckte om att ifrågasättas.
   “Som ni vill”, sade Slik med en nickning, varpå han slickade sig om läpparna.
   “Han där?” frågade kvinnan, med en gest mot den närmaste cellen.
   “Tidigare hemlös. Kidnappade och åt barn. Har vägrat äta sedan han kom hit.”
   “Trasig”, nickade kvinnan, varpå hon vände sig till cellen bredvid Slaktarn, där en äldre man låg och sov på en smal brits. “Den där då?”
   “Äldre man. Möjligen dement. Hade livet av sina barnbarn. Han påstår att han inte minns vad som hänt, men de båda återfanns döda i hans hem.”
   “För gammal”, suckade kvinnan, som sedan vände sig mot Styvs cell. “Hon där?”
   ”Hon är något speciellt”, började Slik. ”Dök upp hos stadsvakten för några veckor sedan, med två blodiga knivar och ett erkännande på sina läppar. Sade att hon hade mördat någon, men hon förklarade aldrig vem eller varför. Sedan dess har hon inte sagt något. Inte så mycket som ett ord. Har inte rört sig heller, annat än för att äta och göra sina behov.”
   ”Henne skulle vi kunnat ha nytta av”, sade kvinnan med något som påminde om uppskattning i sin röst. ”Hon tycks dock också vara trasig. Är ni badter ett trasigt folk, Slik?”
   Utan att invänta något svar fortsatte kvinnan fram till Molds cell, där hon upprepade ritualen från föregående celler: “Han där?”
   “Ännu ett avskum. Mördade sin fru och sina båda barn”, sade Slik, varpå han tillade. ”Han sägs dessutom ha ett osunt intresse för kvinnor, men det är inget som har kunnat bevisas.”
   “Precis som kapten alltså”, inflikade en av de båda fackelbärarna, varpå de båda männen skrattade högt.
   “Kan han slåss?” frågade kvinnan, som inte tog någon notis om de båda kacklande karlarna.
   “Han dödade sin fru med bara händerna. Slog henne sönder och samman. Barnen hade han skurit halsen av.”
   “Det är inte helt sant”, mumlade Mold, utan någon större förhoppning att bli trodd.
   “Lyssna inte på honom. Det finns vittnen. Bland annat den rekryt ur stadsvakten, som han slog halvt fördärvad vid gripandet.”
   “Det senare stämmer”, nickade Mold.
   ”Den här tyckts det ännu finnas lite tåga i”, sade kvinnan. ”Öppna cellen, honom tar vi.”
   “Tar? Tar mig vart?” frågade Mold.
   “Med oss”, svarade den massiva kvinnan kort. “Kejsaren har givit dig en andra chans.”
   “En andra chans?”, upprepade Mold. “Ni låter mig leva?”
   “Leva eller dö”, sade kvinnan. Hon ryckte på axlarna. “Det är upp till dig.”
   “Hör du det”, flinade Mold, som vände sig mot Styvs cell efter att han klivit ut ur den egna. ”Kejsaren har givit mig en andra chans. Ska du inte följa med? Jag skulle kunna lära mig att leva med en kvinna som dig vid min sida.”
   När det enda svar som mötte honom var tystnad, vände Mold blicken mot Styvs cell. Där fann han att hon hade krupit ihop intill britsen, med armarna om benen och ansiktet dolt bakom det mörka håret. Han fann det för ett ögonblick svårt att tro att det verkligen var samma kvinna som nyss hade förmått rå upp sådana känslor av åtrå inom honom. Den fasad som hon nu visade upp rörde förvisso också upp känslor, men av en helt annan karaktär. Nästan desamma som han hade kunnat uppleva då han hade sett sina barn fara illa.
   ”Styv? Mår du inte bra?” frågade han.
   ”Jag tyckte du sa att hon inte talade?” sade den muskulösa kvinnan, som riktade sig mot Slik.
   ”Hon har varken talat eller rört sig sedan hon kom hit”, försäkrade Slik. ”Inte annat än för att äta eller göra sina behov.”
   ”Ingen pratar med honom”, fnös Mold, med en föraktfull gest mot fångvaktaren.
   ”Han ljuger”, invände Slik med en ilsken rodnad. ”Han är en mördare. Med en osund fascination för kvinnor, det är jag säker på. Ni kan väl föreställa er vad han vill göra med henne?”
   ”Som du då?” svarade Styv hest, samtidigt som hon sakta lyfte sitt huvud och fäste sin mörka blick vid fångvaktaren. ”Men din fascination för kvinnor slutar inte i fantasin, inte sant? Så synd att du inte kunde få upp den när du försökte.”
   ”Det är en lögn! Jag skulle aldrig …” utropade Slik, högröd i ansiktet, samtidigt som han försökte fiska upp sin batong ur bältet.
   Med en hand, stor som en skogshuggares, knyckte den omfångsrika kvinnan batongen ur Sliks hand innan han hunnit göra något med den.
   ”Dina tillkortakommanden intresserar mig inte det minsta”, avbröt hon honom sedan. ”Släpp ut kvinnan. Jag tror att hon besitter kvalitéer som kaptenen kan uppskatta.”
   ”Jag sade aldrig att jag ville följa med”, invände Styv.
   ”Jag frågade aldrig”, replikerade kvinnan.
   Efter att lydigt ha följt Slik ut ur sin cell gled Styv plötsligen ur hans grepp. Med en enda smidig rörelse, som i en välkoreograferad dans, passerade hon förbi den bredaxlade kvinnan och mellan de båda fackelbärande männen, för att sedan stanna precis framför Mold. Hon lyfte handen som för att ge honom en örfil, men hejdade sig sedan.
   ”Jag ville inte det här”, viskade hon, så tyst att Mold nätt och jämt uppfattade orden. ”Jag hör hemma här.”
   ”Du skulle ha dött”, mumlade Mold.
   ”Ja”, nickade Styv, som inte gav någon vidare förklaring. Allt hon gav honom var en lång blick, innan hon vände honom ryggen.
   ”Kvinnor”, kommenterade en av de båda fackelbärande soldaterna, och blinkade åt honom.
   ”Kvinnor”, muttrade Mold instämmande.
   ”Han där då?” frågade den bredaxlade kvinnan, som hade valt att ignorera den lilla scenen. Hon stod nu vänd mot den cell där Slaktarn hade vaknat och rest sig upp. Mer än huvudet längre än den högresta kvinnan tornade han upp sig över dem alla.
   ”Han?” upprepade Slik. ”Dömd för seriemord, mordbrand, våldtäkt och utpressning. Bland annat. Han är fullständigt livsfarlig.”
   ”Han har alltså inga problem med att döda?” sade kvinnan. ”Nyttig egenskap.”
   ”Ni kan inte mena allvar?” sade Slik förfärat. ”Han är spritt språngande galen.”
   ”Perfekt”, replikerade kvinnan. ”Då kommer han att smälta in. Kedja ihop honom med den andra mannen”, sade hon med en nick mot Mold. ”Vi tar dem med oss.”
   ”Med mig?” utropade Mold.
   ”Några problem med det?” frågade kvinnan utan att vända sig om.
   ”Inte alls”, väste Slaktarn med ett brett leende, samtidigt som han med en långsam rörelse svepte med handen över en fuktig fläck på sina byxor. ”Jag tar hand om honom åt er.”
   ”Nu visar det sig att han är en lögnare också”, hörde Mold Styvs röst bakom sig.
   ”Jaså?” den bredaxlade kvinnans röst var likgiltig när hon svarade.
   ”Han sade att han inte var rädd.”
   Styvs ord fick Slaktarn att brista ut i ett mullrande skratt.

****

Elise njöt av den tidiga morgonsolens varma strålar samtidigt som hon sicksackade sig fram genom myllret av hamnarbetare utmed Badts floddockor. För en kort bråkcent undrade hon om det hade varit ett nostalgiskt misstag att ta vägen förbi dockorna idag. Om hon bara hade följt Hamnstråket istället, det vill säga den gata som namnet till trots löpte parallellt med kajen men längre uppåt land, skulle hon ha sluppit trängas med alla hamnarbetare. På så sätt skulle hon också ha kunnat nå sitt mål desto fortare. Ögonblicket därefter slog hon dock tanken åt sidan. Hon hade vaknat tidigt idag just för att kunna ta sig tid att besöka dockorna en sista gång. Därför fanns inte heller någon anledning till jäkt.
   Det var just myllret av människor som gjorde kajen till Elises favoritplats i hela staden. Hennes lilla fristad, där hon kunde hålla sig gömd de gånger hon inte ville bli funnen. Dessutom var det en plats där det alltid fanns något att se eller uppleva. Nu, något mindre än ett halvslag innan dagens andra slag skulle ljuda, dominerades dockorna av de hårdföra arbetare som lastade handelsmännens skepp. Handelsmännen å sin sida trängdes i skuggan av småbutikernas markiser, utmed vägens andra sida. Där väntade de otåligt på att kunna ge sig av, samtidigt som de passade på att göra några sista affärer – eller ibland bara skvallra – med sina yrkesbröder. Runt handelsmännen surrade sedan småhandlarna likt flugor. De erbjöd pajer, kylt vin och andra små delikatesser som kunde komma väl till pass för de välbärgade männen och kvinnorna. Överallt var det människor i rörelse, och överallt kastade folk hastiga blickar mot himlen för att se hur högt solen stod. Sådan var dagens gång i Badt – arbetet började tidigt på morgonen, ofta redan innan dagens första slag hade hunnit ljuda, och slutade inte förrän sent på kvällen. Under dagens varmaste period, mellan klockans fjärde och sjätte slag då solen stod som ett glödgande monster högt över staden, gömde sig emellertid de som kunde inomhus medan övriga sökte sig till den skugga som stod att finna.
   På det stora hela var Badt en bra, välmående, och rent av vacker stad. Det kunde Elise erkänna när hon såg den i det glimmande morgonljuset. Men för henne hade den kommit att förvandlas till ett fängelse. Allt för att hennes mor var tvungen att lägga sig i allt vad hon gjorde.
   Vart hon än vände sig, och vad hon än tog sig för, lyckades hennes mor spåra upp henne och sätta henne i arbete med sådant som hon fann viktigare. Sådant som hon ansåg var bättre än Elises självvalda sysslor. Så sent som för några månvarv sedan hade Elise, efter flera veckors intensiv spaning och oskyldiga förfrågningar, lyckats spåra upp och lära känna en grupp framgångsrika tjuvar. Inte framgångsrika nog att vara en del av gillet, måhända, men framgångsrika nog att bära fina kläder och dricka goda viner. Medlemskapet i gillet var förresten inte så viktigt, hade de förklarat. Inte så länge man höll huvudet kallt. Det hade krävts en hel del övertalning, men till sist hade hon lyckats tjata sig till en roll i deras nästkommande kupp. Det hade handlat om ett inbrott i en förmögen handelsmans hus, och Elise hade fått det viktiga uppdraget att distrahera vakterna och hålla flyktvägen fri. Ett riskabelt uppdrag, förvisso, men Elise hade tagit sig an det med stolthet och entusiasm.
   Det hela hade börjat lovande. Nattens fjärde slag hade just slagit, när Elise spelat berusad och sluddrande hade sprungit fram till vakterna och ropat på hjälp. Hon hade högljutt förklarat hur två män hade attackerat henne i en närliggande gränd, och hur de hade stulit ett av hennes halsband. Som hon hade gastat hade hon också diskret, men inte alltför diskret, sett till att vakterna hade lagt märke till de dyra kläder och smycken som hon bar. Vakterna skulle aldrig hjälpa en vanlig ung kvinna i nöd, hade hennes nyvunna vänner förklarat. Men en rik ungmö, vars välbärgade föräldrar mycket väl skulle kunna tänkas erbjuda en belöning? För en sådan var det desto mer sannolikt att ett par vakter skulle kunna förmås att lämna sin post.
   Elise hade lett de båda vakterna på en irrfärd bland gränderna, där hon hade låtsats ha problem att finna sin väg tillbaka. När en tid hade gått, tillräckligt för att hennes vänner sannolikt skulle ha hunnit klättra ut med sitt byte, hade hon slunkit iväg från de båda vakterna – något som också hade visat sig vara lätt. Kanske för att de vid det laget hade gett upp hoppet om att få någon belöning.
   En fenomenal start på karriären, det var vad det borde ha varit. Allting hade gått som smort. Det var i vart fall vad hon hade trott då hon hade återvänt till ödehuset de hade som sin bas. Där hade hon dock inte bara återförenats med sina kumpaner, utan också med sin mor – som i sin tur hade tagit med sig representanter för såväl stadsvakten som gillet.
   Inte nog med att hennes nyvunna vänner hade tagits tillfånga och förbannat henne för det. Hon hade dessutom hyllats som en hjälte av såväl stadsvakten som tjuvgillets lagmansrepresentant. De hade rent av haft mage att påstå att hon hade sprängt en illegal tjuvliga på egen hand. Det hade inneburit att hon inte bara var tillbaka på ruta ett igen, utan några som helst kontakter bland de fristående ligorna. Hennes rykte hade dessutom blivit så nedsvärtat att ingen någonsin skulle vilja ha med henne att göra igen.
   Du borde ägna mer tid åt pojkar istället, Elise. Rediga pojkar. Du borde finna dig en ordentlig karl, härmade Elise sin mors röst i huvudet. Du är för gammal för sådana här dumheter. Du borde skaffa dig ett riktigt jobb. Och det var just vad hon skulle göra. Låt se vad mor tyckte om det.
   När Elise hade lämnat hamnkvarteren bakom sig, på sin väg till Slakthusporten vid den östra muren, passerade hon genom den stadsdel som på kartan fortfarande kallades för Handelskullarna. Avsaknaden av såväl handel som handelsmän, och närheten till Slakthusporten, hade emellertid resulterat i att området i folkmun kallades för Slakthusen. Inget vackert namn, måhända, men passande. En gång i tiden hade det förekommit handel här – det hade Elise snappat upp någonstans. Det kunde man fortfarande se spår av på de stora torg som området hade vuxit upp kring. Men bebyggelsen – till en början initierad av handelsmännen själva, och därefter av andra som hade sett chansen att tjäna sig en hacka genom att bygga i direkt anslutning till torgen – hade skett helt utan struktur eller ordning. På bara några år hade området förvandlats till ett gytter av hus, vindlande smågator och abrupta återvändsgränder, vilka effektivt hade hindrat såväl köpmän som vanligt folk från att nå de torg som hade varit stadsdelens livsblod. Istället för att upprätta ordentliga genomfartsleder hade handeln flyttat till andra delar av staden – och kvar stod en folktom stadsdel i hastigt förfall. Folktom i vanliga fall, åtminstone. Idag förväntade sig Elise dock att se ett hav av människor här.
   Några slagcent senare stod hon framför den enorma byggnad som utgjorde Badts östra garnison. Slakthuset, i folkmun kallad. Byggnaden av massiv sten hade byggts som en del av stadsmuren, så att de legionärer som stationerades där kunde reagera lika snabbt på yttre hot som inre.
   ”Var är alla?” frågade Elise sig själv när hon skärskådade det folktomma torget utanför garnisonens port.
   När hon av en slump hade hört utropet om att den seberiska legionen sökte rekryter hade hon föreställt sig hur en våg av entusiastiska lycksökare skulle vallfärda hit idag. Hur kunde man inte låta sig ryckas med av tanken på att tjäna i den kejserliga armén? Att få bli en aktiv del av det mäktigaste militära maskineri som världen någonsin hade skådat? Det var obegripligt för Elise. Fullständigt obegripligt. Dessutom torde det här också vara den naturliga tillflyktsorten för alla unga kvinnor som sökte fly sina överbeskyddande mödrar. Det om något borde ha fått alla stadens kvinnor att vallfärda hit.
   Eftersom det inte fanns någon kö, eller ens någon indikation på var man skulle köa, stegade Elise fram till den väldiga porten. Där drog hon djupt efter andan, varpå hon höjde den tunga portkläppen för att göra sig tillkänna. Istället för att låta den falla sänkte hon den emellertid försiktigt igen, för att sedan noga kontrollera sin medhavda utrustning. Att kökskniven som hon hade stulit ur mors kök satt som den skulle i slidan invid höften, samt att det tunga läderharnesk som hon hade funnit på en loppmarknad satt som det skulle. Det senare var några storlekar för stort, till och med över bröstet där kläder annars tenderade att sitta alltför snävt. Därför hade det också en förarglig benägenhet att tippa åt sidan när hon rörde sig. Kanske skulle hon ha gjort bättre i att lämna det bångstyriga åbäket hemma, slog det henne. Men å andra sidan ville hon ogärna komma tomhänt. Tvärtom ville hon visa att hon hade något att tillföra legionen.
   Efter ännu ett djupt andetag höjde hon ånyo kläppen, varpå hon lät den falla. Sedan blåste hon upp bröstet och sträckte på sig i ett försök att se vuxen ut. Hon var förvisso redan sexton år fyllda, en kvinna sedan länge i laglig mening. Hon var emellertid så kort att många fortfarande misstog henne för ett barn. Förutom då kläderna satt snävt över bröstet, vill säga – då tenderade folk att behandla henne på ett helt annat sätt. I synnerhet äldre män. Hon ville hur som helst inte råka ut för det här. Att de trodde att hon var ett barn, vill säga. Hur kläderna satt över brösten brydde hon sig alls inte om.
   Väl nöjd med sin hållning lät hon dörrkläppen falla ännu en gång, varpå hon väntade. När det fortfarande inte hade kommit något svar efter ännu en knackning började Elise känna sig orolig. Kunde hon ha misstagit sig om vilken dag utropet gällde? Ännu en knackning utan svar och hennes tankar skenade. Tänk om rekryteringen redan hade avslutats under gårdagen? Om alla platser redan hade fyllts? Det skulle förklara varför det inte fanns några ringlande köer av äventyrslystna ungdomar utanför portarna.
   Med begynnande desperation bankade Elise på dörren ännu en gång, så hårt hon bara kunde. Den här gången belönades hon äntligen av släpande steg, vilka närmade sig från andra sidan. Ögonblicket därefter öppnades en lucka i porten, varpå Elise stod öga mot öga med en rödögd man som luktade av dålig rom.
   ”Ja?” sluddrade mannen.
   ”Jag undrar var kön är?” sade Elise med ett artigt leende.
   ”Kön?” upprepade mannen.
   ”Jag hörde utropet i förra vecka”, förklarade Elise. ”Om de öppna inskrivningarna. Jag vill tala med en rekryterare.”
   ”Utrop?” grymtade mannen. ”Rekryterare? Jaha. Kom, den här vägen.”
   Luckan smällde igen framför näsan på Elise, varpå en mindre sidodörr till porten öppnades till ljudet av gnisslande reglar.
   ”Den här vägen”, upprepade den rödögde mannen.
   Han vinkade med henne in i ett mörkt och rökigt rum, vilket luktade precis som han. Rom och lort. Och något annat, vilket Elise helst inte ville veta vad det var.
   ”Slå dig ned,” grymtade mannen och pekade på en ranglig pall intill ett kantigt träbord, vilket lutade betänkligt. ”Dricker du rom?” frågade han sedan, varpå han fortsatte utan att ge henne tillfälle att svara. ”Dum fråga. Det är därför du är här, inte sant?”
   ”Jag är här för att jag vill tjänstgöra i de kejserliga legionerna”, svarade Elise.
   ”Inte för den här då?” frågade mannen med en blick mot muggen i sin hand, vilken han sedan snabbt svepte när Elise skakade på huvudet. ”Gott nog, desto mer till mig.”
   ”Så, du vill tjänstgöra i de kejserliga legionerna”, fortsatte han sedan, efter att också ha svept en andra mugg. ”Inte ofta man hör det. Särskilt inte här i Badt. Hur kom du till den slutsatsen?”
   ”Jag vill se världen”, började Elise. ”Och då tänkte jag att legionerna är en bra plats att börja. Ni finns stationerade över hela riket, inte sant?”
   ”Se världen”, nickade mannen, som kastade en längtande blick mot den tömda muggen i sin hand innan han fortsatte. ”Du måste förstå att vi oftast sitter instängda på platser som den här. Med en lokalbefolkning som helst av allt skulle slita oss i stycken – om de bara kunde komma över rädslan för att själva bli slitna i stycken. Och när vi väl ser något av världen, då är det oftast hennes baksida.”
   ”Varje mynt har två sidor”, svarade Elise. ”Dessutom vill jag komma bort från min mor. Det här torde göra henne fullständigt vansinnig.”
   ”Där har vi en god anledning”, nickade mannen. Som för att understryka vad han nyss sagt lyfte han muggen som i en skål, varpå han förde den till läpparna. När sedan visade sig vara tom suckade han djupt, varpå han tycktes sjunka ihop inför ögonen på henne. ”Man behöver en god anledning att avtala bort tio år av sitt liv i kejsarens tjänst. Annars finns risk att man ångrar sig.”
*
Pappersarbetet tog inte mer än några slagcent, och bestod till större del av att sätta kryss på ett stort pappersark fullt av text som ingen av dem kunde läsa. Därefter ledde mannen Elise genom garnisonens korridorer, tills de nådde en större sal där en brokig skara kvinnor och män satt samlade i relativ tystnad.
   ”Du kan vänta här inne”, sade mannen. ”Så snart kapten är tillbaka kommer hon att adressera dig och övriga rekryter.”
   ”Tack”, svarade Elise. ”Det ska bli ett nöje att träffa de andra.”
   ”Jodå”, sade mannen med en lätt skakning på huvudet.
   I nästa stund drog han igen den massiva dörren bakom henne. Kort därefter hörde hon också hur tunga reglar drogs för. Hon undrade hur det kom sig, att han låste om dem. Kanske var det för att hålla dem säkra? Vad där fanns att skydda dem från kunde hon förvisso inte begripa, men å andra sidan var det sannerligen mycket om legionärsgörat som hon inte förstod än. Oavsett vilket fann hon det betryggande att de visade sådant intresse för hennes och övriga rekryters trygghet.
   När hon såg sig om uppskattade hon det till omkring femhundra personer som väntade i salen. Det väldiga rummet var emellertid stort nog att rymma mångdubbelt fler, vilket hon i ärlighetens namn också hade förväntat sig. Men vad var det mannen hade sagt? Att han inte hade väntat sig särdeles många rekryter i Badt? Hur kunde det komma sig?
   Närmast Elise satt två män tätt intill varandra på en bänk. Den ene var den största man som hon någonsin sett, medan den andre – högst ordinär till storleken – höll en blodig trasa mot en sprucken läpp. Av någon anledning tycktes de vara kedjade till varandra.
   ”Hej, vad heter ni?” hälsade Elise samtidigt som hon slog sig ned intill den större av de båda männen.
   ”De kallar mig för Slaktarn”, svarade den store mannen. När han log såg Elise att han hade ett vackert leende. Ett sådant som säkerligen hade satt många kvinnors hjärtan i brand. ”Och det här är Mold”, fortsatte Slaktarn. ”Han pratar inte så mycket.”
   ”Vad har hänt med hans ansikte?” frågade Elise nyfiket. ”Det ser ut som om han har sprungit in i en vägg.”
   ”Han råkade ut för en olycka på vägen hit”, svarade Slaktarn. ”Men tack och lov finns jag här för honom.”
   ”Man ska ta hand om sina vänner”, instämde Elise och log, varpå hon riktade blicken mot Mold. ”Du har tur med dina vänner.”
   Av någon anledning såg Mold gråtfärdig ut. Hon undrade varför.

****

Walfred den yngre låg fortfarande till sängs, behagligt hopkurad bland mjuka kuddar och sidenlakan, när han först hörde sin mors uppröra stämma någonstans i huset. Hans mor, Walfrida den äldre, var en av Badts mest inflytelserika senatorer – och en kontroversiell sådan därtill. Upprörda samtal hörde således till vardagen i hennes hem, varför Walfred inte heller ägnade rösterna någon större uppmärksamhet. Förresten var han alltför upptagen med att smeka sin unga sängvärmares nakna hud för att intressera sig för något annat.
   De gångna veckorna hade huset fyllts av fler ilskna samtal än någonsin förut, sannolikt sedan den seberiske guvernören hade beslutat något över huvudet på Walfrida och den övriga senaten. Det fanns få saker som hans mor avskydde mer än när någon kringgick hennes auktoritet – guvernören, och den kejsare som denne representerade, hörde dock till undantagen. Med detta i åtanke var hans mors reaktioner om något förvånansvärt återhållsamma. För några år sedan skulle modern inte ha dragit sig för att försöka få stadens folk med sig i våldsamma protester mot guvernören. Sedan hon hade iklätt sig senatorns gula skrud hade hennes sätt emellertid blivit alltmer återhållsamt. Nästan som om hennes brinnande engagemang för Badts självstyre och rättigheter inte längre var lika viktiga sedan hennes eget inflytande hade vuxit sig större. Tecken på svaghet, reflekterade Walfred med en grimas. Snart skulle det bli hans tur att styra hushållet och ta moderns plats i senaten. Då ämnade han driva den politik som hon hade blivit för svag – eller feg – för att själv bedriva.
   När en varm hand långsamt smekte sig upp utmed Walfreds lår sköt han hastigt tankarna på senaten åt sidan, för att istället rikta sin uppmärksamhet mot det som skedde under lakanen. Senaten kunde trots allt vänta ännu en tid. Walfreds liv som moderns enda arvtagare var fullt av andra lyckoämnen – möjligheten att själv handplocka sängvärmare ur tjänstefolket var en av dem. Den som låg bredvid honom nu, och som gjort så mer än hälften av alla nätter de senaste månvarven, var en av hans absoluta favoriter. Liten och späd för sin ålder, som i sig var låg, men också med en uppriktig aptit för den slags uppmärksamhet som Walfred hade att erbjuda…
   ”Har ni den blekaste aning om vem jag är?” bröt Walfridas dånande röst plötsligen genom hans tankar. ”Om jag säger nej, då betyder det nej! Jag kan se er hängda för det här. Det här är mitt hem och det här är min stad. Här är mitt ord lag! Nu lämnar ni min familj i fred!”
En kraftig duns mot väggen fick flera av de dyrbara tavlor som prydde Walfreds rum att falla från sina fästen. Smällen åtföljdes sedan av ett plågat stön, vilket antydde att moderns hot inte hade fallit i god jord hos mottagaren.
   ”Jag vet vem ni är, senator”, replikerade en kylig kvinnoröst. ”Frågan är om ni har glömt vem jag är, och med vems auktoritet jag talar? Jag är kejsarens röst i den här frågan, och kejsarens ord är lag i alla hem. I alla städer väster om Innanhavet. Ställer ni er i min väg igen kommer jag att låta arrestera och åtala er. Ni kommer då att ställas inför en krigstribunal. Känner ni till straffet för hindrandet av kejsarens ord? Eller för motstånd mot den kejserliga ordningen?”
   Om det kom något svar från modern hörde Walfred det aldrig. Han var fullt upptagen med att försöka ta sig loss från Thomas, den unge och nu skräckslagne sängvärmarens krampaktiga grepp. Walfred kände även han en skräck bubbla upp inombords. Vad var det som hände? Det var få om ens någon i Badt som vågade trotsa en direkt order från Walfrida den äldre. Än färre vågade lägga hand på henne. Kvinnan som hade tillrättavisat henne hade emellertid inte visat några som helst tecken till rädsla. Därtill hade hon sagt sig handla i kejsarens namn, men vad innebar det? Det som skrämde Walfred mest av allt var dock hur hans mor hade sagt något om att främlingen skulle lämna hennes familj i fred. Walfred var den enda familj Walfrida hade. Innebar det att kvinnans besök hade något med honom att göra?
   Walfred vägrade dock låta sig övermannas av skräcken. Han var trots allt en senators son, med ambitionen att själv bli en än mer inflytelserik politiker än vad modern någonsin hade varit. Således hade han inte råd att uppvisa någon rädsla, hur skärrad han än var.
   Med en hård knuff lösgjorde han sig från den nakna pojken, vilken föll ur sängen med ett förskräckt tjut. I nästa stund klev han själv efter. Några kläder hann Walfred aldrig få tag i, istället fick han nöja sig med att knyta ett lakan kring midjan när dörrarna till rummet plötsligen slogs upp. In stövlade en väderbiten kvinna i uniform – och tätt efter henne följde fyra gorillor till män, även de i full legionärsmundering. Männen såg alla ut att kunna krossa sten till grus med sina bara nävar, men det var kvinnan som omedelbart drog hans blick till sig. Kort och kompakt, med ett i det närmaste kvadratiskt ansikte, var hon knappast någon skönhet. I bästa fall kunde hon beskrivas som alldaglig. Det var dock något i hennes hållning som fick henne att sticka ut, vilket gjorde det tydligt att hon var den absoluta auktoriteten i rummet. Denna utstrålning, i kombination med hur gorillorna uppenbart följde hennes minsta vink, gjorde vid ett första ögonkast emblemen på hennes slitna uniform överflödiga. När han sedan granskade dessa närmare hoppade hans hjärta över ett slag. Bredvid de intetsägande officersemblemen, vilka han omöjligen kunde tyda, syntes en vapensköld som alla med några som helst historiekunskaper kände igen – och bävade för att se. En blodröd oxe, av pilar dräpt, mot en nattsvart grund.
   “Är ni senatorns son?” frågade kvinnan.
   För ett ögonblick skenade Walfreds tankar, innan han till slut lyckades samla sig tillräckligt för att svara.
   “Walfred den yngre”, sade han. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”
   “Vi saknade er vid inskrivningen.”
   “Inskrivning?” frågade Walfred oförstående. ”Vilken inskrivning?”
   “Inskrivningen till legionen”, svarade kvinnan kort. “Vi väntade er vid dagens första slag.”
   “Inskrivning till legionen?” fnös Walfred. “Är det här något slags skämt? Min mor är senator, och efter henne står jag näst på tur. Jag är inte någon simpel svärdsvingande plebej.”
   “Er mor har alltså inte sagt något?” frågade kvinnan. Hon suckade tungt och rullade med axlarna, som om hon önskade ge sig på någon. “Kanske var det ett misstag att tro att senatorn var kapabel att framföra ett meddelande till sin son.”
   “Vilket meddelande?” frågade Walfred, som sakta återfick kommandot över sina tankar i takt med att ilskan gentemot kvinnan intensifierades.
   “Att ni förväntas tjäna i legionerna i fyra år”, svarade kvinnan kort. “I och med att er mor inte tycks ha framfört meddelandet kommer vi inte att straffa er, men jag måste be er att följa med oss.”
   “Följa med er?” fnös Walfred. “Jag har aldrig givit mitt medgivande till att delta i någon lek med er legion, och jag vet att tvivelsutan inte har min mors välsignelse. Jag känner inte heller till någon lag som tillåter tvångsrekrytering av ostraffade medborgare.”
   “Tvångsrekrytering? Inte alls. Kejsaren anser emellertid att antalet rekryter från Badtprovinsen har varit undermåligt. Därför har han bett guvernören att göra någonting åt saken. Er mor fick ett enkelt val; att lämna sin plats som senator till förfogande, eller att själv föregå med gott exempel genom att lämna sin son till legionen.”
   “Min mor skulle aldrig sälja mig som en bit kött”, invände Walfred ilsket. “Jag är hennes son. Jag ska bli senator efter henne.”
   “Er mor är fortfarande senator”, sade kvinnan med en axelryckning. “Som jag ser det har hon redan gjort sitt val.”
   När Walfred inte fann något mer att säga nickade kvinnan kort, varpå hon vände sig mot en av gorillorna.
   “Tomb, stanna kvar här och se till att senatorns son finner sin väg till oss.”
   Efter att ha saluterat kvinnan med högerhanden över bröstet vände sig mannen som hade introducerats som Tomb mot Walfred.
   ”Se till att få på dig kläder”, sade han, varpå han efter en blick mot Walfreds nedre regioner tillade:     ”Sedan tror jag att vi måste utrusta dig med ett större svärd.”

****

Med klockans femte slag nyss slaget stod solen som en smältdegel över Badt. Tinker trodde aldrig att han skulle vänja sig vid den kvävande, fuktiga, hetta som lade sig över staden likt ett täcke vareviga dag. Det var inte som om han var ovan vid värme, han hade trots allt korsat Gathöknen vid flertalet tillfällen – men där var luften åtminstone torr och frisk. Här kändes emellertid vart andetag som en smärre kallsup. Luftfuktigheten nära nog tillräcklig för att dränka honom. Att någon alls ville bo här var för honom ett mysterium. Han undrade vem den blodsförbannade dåren var som först hade bosatt sig här. Han önskade att han kunde tala om för denne någon att den var en idiot. Vad det nu skulle tjäna till. Än mer önskade han att han hade varit förutseende nog att ta med sig en plunta rom. Om han stod här länge till riskerade han att svettas ut alkoholen och bli – hemska tanke – nykter.
   Slakthusets borggård var på intet sett skyddad från den gassande solen. Tvärtom var där om något varmare än i den kringliggande staden. Hit nådde inte ens den svagaste bris; det såg murarna till. Den enda relativa svalka som bjöds var en tunn strimma av skugga utmed den västra muren, invid vilken Tinker tillsammans med kapten Cass stod och såg på medan rekryterna svettades i den dallrande hettan. Det var en sorglig samling människor, reflekterade han: för gamla, för unga, för feta och för svaga. Nog för att Tinker redan från början hade varit skeptisk till de förstärkningar som guvernören hade utlovat, men det här var om möjligt värre än vad han hade befarat. Förvisso skulle de ånyo vara många nog att ånyo kunna beskrivas som en legion, i vart fall till antalalet – men vad var det värt när inte ens hälften skulle klara ens en veckas träning? Och då den andra hälften sannolikt inte skulle överleva sin första strid?
   ”Och varför står de kvar i solen?” muttrade han för sig själv. ”Vill de dö av solsting?
   ”För att du ställde dem där, sergeant”, svarade kapten Cass frånvarande.
   ”Jag sade åt dem att vänta på borggården”, fnös Tinker. ”Jag sade aldrig åt dem att stå kvar i solen som uttorkade fågelskrämmor.”
   ”De förstår sig åtminstone på att lyda order”, replikerade Cass. Leendet som för ett ögonblick spelade över hennes läppar var lika litet som flyktigt. Få andra skulle ens ha lagt märke till det. ”Det är mer än vad som kan sägas om vissa andra.”
   ”Jag lyder”, knorrade Tinker.
   ”Som när jag beordrade dig att sluta stjäla rom ur förråden?”
   Tinker fnös till, innan han med en axelryckning svarade: ”Som jag förstod det var det mer av en rekommendation. Förresten lyder jag när det du säger är av betydelse. Vad jag menar är att de borde tänka lite. Att lyda är en sak – att lyda blint en annan. Det är genom att tänka som man överlever.”
   ”Tänkande legionärer befordras till sergeanter, så att de kan hålla alla andra vid liv”, replikerade Cass. ”Alltför frispråkiga sergeanter riskerar dock att råka illa ut. De riskerar att någon dag finna romförrådet låst.”
   “Du skulle bara våga”, muttrade Tinker.
   Cass lyssnade emellertid inte. Hon hade redan lämnat hans sida, för att med raska steg kliva ut på borggården.
   Han noterade hur rekryternas ögon genast vändes mot kaptenen då hon gjorde sig väg mot dem. På så sätt skilde hon sig från andra. Hon gav måhända inte intryck av att vara mer än en senig gammal kvinna, men på något vis förmådde hon alltid dra allas blickar till sig. Även då det fanns högre befäl eller vackrare ansikten i hennes närhet. Det var därför hon var kapten, förmodade Tinker.
   I de blickar som riktades mot Cass kunde Tinker utläsa något om var och en av dem som stirrade mot henne. Somliga var hoppfulla, likt den unga flickan som frivilligt hade kommit till inskrivningen. Andra var fyllda av rädsla. Eller ohöljd avsky. Allt detta lärde Tinker någonting om dem. Sådant som han under de kommande veckorna skulle kunna dra nytta av. De hoppfulla behövde behandlas varsamt, så att deras engagemang inte brann ut. De rädda behövde läras att känna mod; att finna en styrka inom sig att inte bara bära vapen utan också att möta sina rädslor. Därtill behövde avskyn hos de mest hatiska steg för steg vändas till ömsesidig respekt. Det fanns tekniker för alla sorter, och Tinker visste att Cass kunde hantera dem alla. Hon hade till och med lyckats med konststycket att tämja honom.
   ”Pojkar. Flickor. Mitt namn är kapten Cass, och jag hälsar er välkomna till Oxvältarna”, började kaptenen. Längre kom hon inte förrän hon var tvungen att avbryta sig till följd av ett plötsligt tumult bland rekryterna. Somliga av dem försökte stega närmare, som för att bättre se den legendomsusade kaptenen – andra ryggade reflexmässigt undan då de hörde legionens namn.
   Kaptenen stod lugnt kvar och såg på medan rekryterna skyndsamt tog sig på fötter, borstade av sig, och ånyo fann sina platser i ledet. Tinker kunde inte begripa hur hon förmådde ta alltsammans med sådan ro. För egen del skulle han redan ha skällt som en hund.
   ”Jag förstår att många av er känner till vårt namn. Vi Oxvältare och Badt har trots allt en gemensam historia. En blodig sådan. Jag vill emellertid tro att det för oss närmare varandra. Tack vare vårt gemensamma förflutna kanske några av er redan förstår vad det innebär att försöka bli en av oss. Ni ska inte bara bli vanliga legionärer, vilket är slitsamt nog. Ni ska bli Oxvältare. Var och en av er kommer att tränas att leva upp till det namnet – och det innebär att träningen kommer att vara såväl tuff som hård. Kanske för hård, för somliga av er. Det stora flertalet av er kommer dock att orka hela vägen, förutsatt att ni lägger manken till. Och ni – ni kommer att ha någonting att vara stolta över. Någonting som ingen kan ta ifrån er. Några frågor?”
   Tysta röster hördes viska bland rekryterna, varpå en ung flicka knuffades fram. Samma flicka som Tinker hade skrivit in tidigare under förmiddagen? Hans ögon var inte vad de en gång hade varit, men han trodde det. Lapptäcket av illasittande läderkläder gick inte att ta fel på. Var hade flickan över huvud taget kommit över något sådant? En loppmarknad för hemlösa?
   ”Kapten”, började flickan, som sedan tycktes komma av sig. För ett ögonblick stod hon helt stilla, innan hon hastigt saluterade. Med fel hand, över fel bröst. ”Jag undrar – jag menar, min vän undrar. Håller vi på att förlora kriget?”
   ”Vilket krig?” frågade kaptenen. Hennes röst var tyst, men den bar ändå över borggården. Trots att han inte kunde se Cass ansikte förstod Tinker att hon nu hade spänt blicken i flickan. Det gick att utläsa ur flickans med ens förtvivlade anletsdrag, liksom hennes febrila försök att backa tillbaka in i ledet.
   ”Kapten, jag vet inte, kapten” svarade flickan. För ett ögonblick vände hon sig bakåt, där en anonym röst tycktes förmedla ny information. Sedan vände hon sig mot kaptenen igen. ”Kriget i Gadynam … kapten?”
   ”Vad heter du, flicka?”
   ”Elise, kapten”, svarade hon.
   ”Var kommer du från, Elise? Badt?”
   ”Ja, kapten”, kom flickans svar. Knappt hörbart.
   “Under din livstid”, fortsatte kaptenen. ”Har Badt någonsin befunnit sig i krig?”
   “Jag vet inte, kapten. Med er?” stammade flickan. “Jag menar, med oss?”
   “Det var inget krig”, replikerade Cass. “Det var bara ett litet missförstånd. Jag menar ett riktigt krig. En främmande armé på Badts mark. Har du upplevt något sådant krig? Eller har dina föräldrar det? Dina far- eller morföräldrar?”
   “Nej?”
   “Vad tror du att det beror på?” frågade Cass.
   “Jag vet inte kapten”, svarade Elise. ”För att vi inte befinner oss i krig med någon?”
   “Nej Elise”, sade Cass. “Det beror på att Badt tillhör kejsaren. Och det som tillhör kejsaren, det tillhör kejsaren för gott.”
   “Ja, kapten.”
   “Vet du vad mer som tillhör kejsaren?” fortsatte Cass.
   “Nej, kapten.”
   “Gath’y’nam tillhör kejsaren. Förstår du vad det innebär?”
   “Att Gath’y’nam tillhör kejsaren för gott?” föreslog Elise.
   “Just det”, nickade kaptenen. ”Några fler frågor?”
   “Nej kapten”, svarade flickan lättat, varpå hon snabbt backade tillbaka bland övriga rekryter igen.
*
“Du svarade aldrig på flickans fråga”, sade Tinker någon kvarts slag senare, när de stod ensamma kvar på borggården. Han behövde inte lyfta blicken för att känna hur kaptenens silvergrå ögon nu fokuserade på honom.
   “Nej, behöver jag det?” frågade hon till slut.
   “Vi har redan förlorat Kathbara, även om Tullus gör gällande att det bara handlar om en taktisk reträtt”, påpekade Tinker, fortfarande utan att höja blicken. ”Det finns en överhängande risk att vi förlorar mer.”
   “Kanske det”, medgav kaptenen. “Vi har dock förlorat slag förr. Det viktiga är att göra det blodigt. Så pass att fienden inte begriper att de har vunnit.”
   “Som vi gjorde här, menar du?”
   “Ja, som här.”
   “Vi var fler då”, påpekade Tinker. “Och riktiga legionärer, inga rekryter.”
   “Då får vi se till att göra legionärer av dem”, svarade kaptenen. “Klarar du det, gamling?”
   “Legionärer av de där gröngölingarna?” frågade Tinker, samtidigt som han till slut lyfte ögonen och mötte Cass blick. “Jag har gjort det av sämre.”

0 kommentarer:

Skicka en kommentar