lördag 6 mars 2021

Recension: Skärvor av ett brustet sinne, av Mattias Kuldkepp

 

När jag för snart två år sedan recenserade den första delen i Kuldkepps Skärvor-trilogi var superlativen många. Och inte undra på. Det var en av de bästa svenskförfattade fantasyböcker som jag någonsin har läst. När jag för dryga månaden sedan blev erbjuden att recensera uppföljaren, Skärvor av ett brustet sinne, var svaret således givet: Ja, självklart kan jag återuppta recensentskarriär! Min enda, outtalade, invändning var att jag egentligen ville köpa boken. Men vem tackar nej till ett recensionsexemplar? (Inte jag!) Efter att ha lagt undan boken för sista gången kunde jag emellertid inte låta bli att köpa den ändå. Ty Kuldkepps författande förtjänar att stöttas. Mer om det senare.

Det första jag upplevde då jag slog upp Skärvor av ett brustet sinne var förvirring. Efter två år var minnena av föregående bok minst sagt grumliga. Således var frågorna initialt många: Varför smög Adea omkring i en skog och vad hade Hekta-dyrkare med saken att göra? Och hur kom det sig att Daewar hade tagit sig till alvernas rike? Kuldkepp gör inte heller något för att påminna mig om vad som skett i föregående bok, tvärtom fortsätter han att väva sin intrig i samma raska takt som förut. Trots den initiala förvirringen är det också något som jag uppskattar. Hellre en flygande start som utmanar mig än långrandiga tillbakablickar av sådant som jag borde veta. Men kanske skulle boken ha mått bra av att inledas som den föregående, med lite längre fokus på var och en av karaktärerna? Då skulle det sannolikt ha gått snabbare att återbekanta sig med dem.

Inom kort är det inledande huvudbryet emellertid ett minne blott, mycket tack vare den skicklighet med vilken Kuldkepp navigerar vattnet efter föregående boks stora klimax. En latare författare skulle sannolikt ha kommit undan med att låta den inneboende spänningen i pågående demoninvasion och bävan inför kommande konfrontation ta all plats, men Kuldkepp vill mer. Alla karaktärer är inte bara farligt nära den nalkande demonhorden, utan de har också egna mål och motiv med sin närvaro. På så sätt skapas också en stämning där varje val och handling känns ödesmättat, för att inte säga potentiellt livsavgörande.

Denna Kuldkepps navigation i den egna världen har tagit stora steg framåt sedan föregående bok, där jag stundom ifrågasatte tempot och tidslinjen. Här känns alla karaktärer ständig relevanta, som om vart och ett av deras kapitel bidrar med ytterligare en pusselbit att lägga till den stora helheten. Det enda undantaget är möjligen några tidiga kapitel med Daewar, där två- eller tre av de problem han ställs inför visar sig vara icke-problem. Saker som han bara glömt, men som är självklara när han bara drar sig något till minnes. Nästan som om Kuldkepp medvetet dragit ut på tiden för att tidslinjen ska hålla ihop. Tack och lov sker det endast där och då.

Vad gäller bokens och världens övergripande berättelse finns det inte mycket att invända mot. Spänningen är ständigt närvarande och det stora flertalet skeenden känns logiska, utan att för den skull vara förutsägbara. Något som överraskade mig var emellertid att vad jag uppfattar som bokens stora klimax kommer förhållandevis tidigt, ungefär halvvägs genom boken. Det är inte nödvändigtvis någonting negativt, men det är inte heller någonting odelat positivt. Det tog mig i vart fall något hundratal sidor att verkligen knyta an till det nya. Inte för att det var sämre skrivet, men för att dess betydelse inledningsvis kändes överskuggad av vad som nyss skett. Efterhand kom jag dock att uppskatta överraskningen, liksom möjligheten att börja spekulera i någonting nytt och för mig outforskat.

Om vi skiftar fokus till de individuella karaktärerna och deras berättelser är det bara att konstatera att jag tycker om dem, allesammans. Samtliga har, som jag redan varit inne på, egna drivkrafter, demoner och känsloliv, vilket också får dem att kännas levande och trovärdiga. Något som jag också uppskattar är hur de interagerar med varandra; de är aldrig ens nära att förvandlas till någon genretypisk hjälteskara av homegen karaktär. Tvärtom är och förblir de egna individer som inte alltid drar jämnt. Det känns minst sagt uppfriskande i en genre som inte alltid prisas för sin trovärdiga gestaltning.

Språkligt tycker jag att Skärvor av ett brustet sinne håller minst lika hög klass som föregångaren. Meningsbyggnad och ordval känns genomtänkt och varierat, samtidigt som språket är lättläst och behagligt (utan att för den skull bli trivialt). Någon enstaka gång reagerar jag på vissa uttryck som känns talspråkliga; exempelvis folk som glor i stället för att stirra. Dessutom känner jag, precis som i föregående bok, att somliga svordomar känns aningen för nutida och snuskiga. Å andra sidan hade det varit egendomligt om karaktärer plötsligt formulerat sig annorlunda nu än förut.

När jag sent omsider börjar närma mig slutet av denna härliga tegelsten finner jag allt oftare att jag lägger den ifrån mig. Jag viker tvätt och jag diskar. Jag hämtar chips. Inte för att jag ogillar boken, utan för att fördröja det oundvikliga. För att jag inte vill skiljas från mina ny(åter)funna vänner.

Betyg 4/5: Mycket bra

    

+ Ett välregisserat fantasydrama från början till slut.
+ Trovärdiga och sympatiska karaktärer.
+ En makalös värld.
+ Ett trevligt och tydligt språk.
+ Alligatorer och hallucinogener(!).

- En andra hälft som bitvis hamnar i skuggan av bokens första hälft.
- Vissa återkommande talspråkligheter.


Köp den på:
Bokus AdLibris

OBS! Recensioner på den här sidan är skrivna av Tor Claesson utan anknytning till Svensk Fantasy Förlag. Det är av ren lathet som sidorna ej har separerats. Inga böcker eller författare med en relation till förlaget recenseras.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar